Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1853, sida 2

AAAA — Mälsåkers försäljning. För den som ifrån Strengnäs-sidan reser till Stockholm sjövägen, på Malaren, höjer sig vid början af södra Björkfjärden, på venster hand, ett prägtigt herresäte, som under många år tillhört den gresliga familjen Fersen. Detta herresäte är Mälsåker, omgifvet af vackra parker och bördiga ägor. Sedan, vid den gamla gresvinnan Fersens död, som länge residerat på detta sitt enkesäte, Mälsåker öfvergått till grefve Aug. Gyldenstolpe, redan förut ägare af de stora Fersenska egendomarne i Östergöthland (Stora Ljung m. fl.) har det nu blifvit såldt till presidenten Akerman för 300,000 rdr bko. I anledning af denna försäljning yttrar Svenska Tidningen några reflexioner, som äro fullkomligt sanna, men som man sällan velat ifrån denna politiska sida erkänna. Hr v. Hartmansdorff vågade försöket, men förlorade ock dermed hela det mångåriga inflytande han utöfvat på Riddarhuset. Måtte Sv. Tidn. ej utsättas för enahanda missöde, ty ehuru de uppgifna fakta äro ovederläggliga, så vill man dock ej plågas med att höra talas om dem och vill på intet vis erkänna de konseqvenser Sv. Tidn. utur dem dragit och hvilka eljest väl äro temligen påtagliga. Man sätter en viss ridderlig ära uti att försvara Åaf förfådren ärsda rättigheter, dessa må nu strida än så mycket emot en ny tids förhållanden, vara än så orättvisa och kränkande för nya samhällselementer, hvilka äro adeln icke blott jemlika, utan öfverlagsna både i bildning, arbete i fäderneslandets tjenst, i förmögenhet, i medborgerligt förtroende, med ett ord i allt, hvarpå fordom adeln grundade sina anspråk och sin makt — man sätter en ära i att försvara dessa ärfda förmåner, sedan man gjort allt att förslösa det både moraliska och ekonomiska anseende, både — för att tala med Sv. Tidn. — de egenskaper och den egendom, som man i främsta rummet bordt hafva sökt bevara. Den adlige godsherren vill hafva oinskränkt makt, att afskeda förvaltaren, som dåligt sköter hans egendom, men sjelf fordrar ban att få hushålla så illa som han vill; fordrar till och med att det allmänna skall ersätta honom för den ruin, hvari han derigenom slutligen störtat sig. Huru många embeten hafva ej blott af detta skäl, blifvit tillsatta af obehöriga personer, med förbigående af verklig förtjenst? Men vi låta nu Svenska Tidningen tala: avi skulle ej hafva fästat oss vid denna (Mälsåkers) försöljning mera, än vid någon annan, om den ej skett af arftagaren till en bland de största förmögenheter, hvilka under sednare tider, oss vetterligen, tillfallit någon enskild, i vårt land; och om denna händelse vore enstaka i sitt slag. Men det ser nästan ut, som vore ärfd jord svårare att behålla, än någon annan. Knappast torde det finnas något landskap, i hvilket man, vid närmare undersökning, icke förnimmer, att de stora ärfda förmögenheterna blifvit antingen förminskade, eller till och med alldeles förskingrade, såvida egendomarnes fidei-kommiss-natur det icke förhindrat. — Såsom exempel anföra vi: från Skåne, det Schwerinska; från Halland, det Lilljehökska; från Småland, det Risellsköldska: från Östergöthland, det Cederhjelmska; från Södermanland, det Braunerhjelmska arfyet, och nu slutligen det v. Fersenska, som, med sina utgreningar, sträckt sig till Östergöthland, Södermanland, Upland och hufvudstaden. Detta föranleder oss till några betraktelser om förhållandet i allmänhet. Följden af ett stort arf borde väl vara, att ägaren, genom den samlade förmögenheten, förkofrade sig, åtminstone i jemnbredd med dem, som mindre eller allsintet ärft, eller blott bibehölle oförminskadt hvad han fått. Men när detta icke låter sig göra, hvad skall utgången blifva för adeln, alldenstund dess fastigheter, i det hela, på samma sätt förringas? Enligt uppgif