Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1853, sida 1

—— ————— ORO nn nå samhällena, — kan och ostast skall i hans namn utöfva makten, såsom den behaI gar. I sednare fallet vet hela verlden I hvilka de män äro, som regenten rådfrågar, och hvilka under en gemensam ansvarighet såväl till honom sjelf som till x nationen, samt under den större eller mindre offentlighet, hvilken deras rådslag . och handlingar äro underkastade, omöjligt kunna utsträcka sin inflytelse på regentens beslut till annat än en moralisk inverkan på hans öfvertygelse, men väl på sitt ansvar kunna göra ett uppskof i detta beslut nödigt, till dess regenten omgifvit sig med nya ministrar, i fall de anse beslutet vådligt för allmänt eller enskilt väl. Desse män ega ej på långt när den ställning, som envålds-regentens personliga omgifning, familj, hof, lifvakt, m. m., hvilken i hemlighet kan tillvälla sig en makt inom palatset, som försätter regenten i en ofrihet, för hvilken en sjelfstandig man borde blygas att gifva sig till pris. Vi tro oss genom denna jemförelse hafva tillräckligt antydt, hvad regentens person angår, allt det falska i Sv. Tidningens uppdragna skillnad emellan hvad den beteknar med R. och b. Om dess hängifna definition på regentens ställning i det representativa statsskicket antages för god, är det sullkomligaste enrälde med detsamma erkändt: men om man deremot afskiljer det osanna och öfverdrifna i dess definition på regentens ställning i hvad den behagar kalla parlamentariskt styrelse-sätt, så sinner man att denna ställning just är den, som i lagstyrda (konstitutionella) stater, under ständig utveckling af tidsbegreppen och en ofta dyrköpt erfarenhet, regenterna och folken gemensamt antagit vara den för begge lyckligaste och mest betryggande. Det är ifrån denna, en lugn samverkan mellan regenter och folk erbjudande ställning, som antagandet af Sv. Tidn:s satser skulle föra oss; och icke underligt då om, på sätt vi nu skola se, den vill hafva rådgifvare-institutionen förvandlad till en hof-junta i stället för en efter lag och enligt sina såväl till regenten som landet åtagna förbindelser, offentligt handlande, ansvarig myndighet. Svenska Tidningen vill nemligen, i den 5:te skillnaden som den uppdrager mellan sina begge godtyckligt uppställda styrelsesätt, att vi skola anse rådgifvaren sjelfständig, såsom det anstår en rättskaffens man, blott i det ena, men i det andra betrakta honom såsom en slaf åt folk-ombuden (representanterna), likgiltig för regentens tänkesätt, samt icke följande sin öfvertygelse, af låg fruktan att mista sitt embete. Vi behöfva härvid måhända blott fråga: om man ej af samma skäl kunde påstå, att i hvad Sv. Tidn. kallar R. (det representativa statsskicket) rådgfvaren öfverhufvud ej och aldra minst i vigtiga frågor, får vara af annan öfvertygelse än regenten, vid äfventyr att mista embetet? — Vidare: att hvad folket och solkombuden tänka, behöfver han ej ory sig om! o. s. v. Iy då, såsom vi visat, Sv. Tidn:s tydliga afsigt är, att låta regenten — 7) A: — — 1 2 as