Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1853, sida 1

om han hafst någon lagsak för händer, hvilken passat för hans sinnesstämning, ty då han hade slutat genomse papperen, reste han sig upp, klappade sin alvarsammare medbroder på axeln, gjorde två å tre slag kring rummet och tog sedan den gamle kyrkovärdens hand, skakade den lifligt och utropade: — Ä llt är riktigt! allt är riktigt, kyrkovärd! Låt det gå, låt det gå, hurrah, hurrah! Då onkel Jow kom in, räckte kyrkovärden honom utan vidare företal papperen och en stol, sägande: — Dessa papper äro de, som ni önskade se. Jag vill just att ni läser igenom dem nu. Onkel Jow genomläste dem begrundande. — Sade jag er inte det, kyrkovärd? Saken är klar som dagen. Nå, nu söker ni väl er laga rätt? Gör ni inte? — Hör på, herr Adams, nu då ni sett dessa papper och hört hvad som säges, så vill jag göra er ett anbud. Låt er son gifta sig med Susanna Jones, så vill jag bränna upp dessa papper och aldrig mer säga ett endaste ord om saken, och i hela socknen finnes ingen flicka med vackrare arfvedel. Onkel Jow öppnade sina ögon af förvåning och såg på den gamle mannen, med munnen gapande allt vidare och bredare, just som om han hade hoppats sluteligen uppsvälja denna tanke.