Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1853, sida 1

— NÅå, det må jag säga! utbrast han slut ligen. — Jag menar det jag säger, sade kyrkovärden. — Nå, det är ju precist detsamma, som att gifva flickan fem hundra dollars ur er egen ficka, och hon är ändå alls ingen slägtinge till er på köpet. — VYJag vet det, sade kyrkovärden; men hvad jag sagt, det vill jag göra. — ÅÄvarför i all verlden? frågade onkel Jow. — Foör att stifta fred, sade kyrkovärden, och för att låta er veta att då jag säger det vara bättre att uppoffra sina egna rättigheter, än att gräla, så menar jag det. Jag är en gammal man, mina barn äro döda — här sväfvade han på rösten — mina skatter äro i himmelen. Om jag kan göra barnen lyckliga, så vill jag det. Då jag trodde att jag hade förlorat landstycket, så tröstade jag mig öfver förlusten, och det kan jag göra nu med. Onkel Jow stirrade på kyrkovärden aflutter förundran och sade: — Nå, kyrkovard, jag tror er. Jag svär på att har inte ni fått arfvedel i en annan verld, så lyster det mig veta hvem som sått det, det ar hela saken. Således om min Iosse inte har