Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1853, sida 1

Mången menniskovän har behjertat dessa sorgliga förhållanden, och uppoffringar hafva blifvit gjorda för att i någon mån hjelpa dem. Så har man på ett och annat ställe, såsom här i Götheborg, samlat rätt betydliga fonder för pensioner åt ålderstigna tjenare — olyckligtvis äro pensionerna temligen små och antalet af dem, som kunna deraf komma i åtnjutande, ytterst ringa i förhållande till mängden af behöfvande. — Så har man bildat sparbanker, på det att den sparsamme arbetaren under sina kraftigare år, skulle kunna samla en summa för kommande dagar. En hel lefnads sparsamhet är dock ej tillräcklig för att samla ett kapital, hvars ränta kan gifva ett tillräckligt lefnadsuppehälle. För flertalet är det dessutom omöjligt att spara något, emedan de ej gerna kunna ha något öfverskott, då de dagligen hafva att kämpa med brist. -— På andra orter har man inrättat ränteförsäkringsanstalter, för att bereda deltagarne deri en lifränta till deras död Afrån 56 års ålder. Vi hafva en gång mycket nitälskat för dessa anstalter, men hafva sedermera funnit, att för arbetarne, såvida dessa skola Sjelfve göra sina insatser, äro de af föga gagn. Det fordras neml. att hafva samlat ett kapital af 1000 rdr, för att ifrån 56 år åtnjuta en lifränta af 100 rdr; och då endast ett högst ringa antal arbetare uppnå en ålder af 56 år, innebär den fördel för ålderdomen, som dessa eljest förträffliga anstalter erbjuda, ingenting lockande för arbetaren. Det vore t. o. m. nära nog synd, att öfvertala honom att dit insätta sina små besparingar. En annan sak är om de göras af andra för honom, såsom det någonstädes varit i fråga. Men äfven detta är i det hela en falsk princip. Alla dessa utvägar blifva således, i stort taget, — för enskilta kanna de vara högst välgörande — alldeles fruktlösa, så länge icke arbetaren lönas så mycket bättre än förr, att han kan afsätta någon betydligare besparing. Till denna punkt reducerar sig hela den stora frågan om äganderätt, hvarom nyligen varit en hetsig polemik mellan Sv. Tidn. och Posttidn., en fråga som blifvit nära sammanbunden med den om arbetarens framtid, om I proletariat och fattigförsörjning, med allt hvad dertill hörer. Rätt på saken sedt, så hänför I sig alltsammans till den punkten: arbetet är för litet betaldt. Men, säger man, arbetet är så mycket betaldt som det kan och bör betalas, emedan det år en vara, som gäller så mycket som det på grund af tillgång och efterfrågan kan gälla. Blir detta pris ringa, till följd af stor tillgång på arbetskrafter och mindre behof af deras användning, så rår ingen derför; det är en oundgänglig följd af konkurrensen, som aldrig kan rubbas, utan våld på friheten; det är med ett ord en nödvändighet, som man, om man så finner för godt, kan beklaga, men aldrig ändra. Vi skola i fortsättningen af vår uppsats taga denna sats i skärskådande, för att derefter återkomma till vårt egentliga ämne: Arbetarens . framtid.