Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1853, sida 2

da och alla hans papper genomsökta af polisen, och nämnde blad tager sig af detta bref och de senaste arresteringarne anledning att säga regeringen några allvarsamma sanningar. Emil Girardin, af hvilken artikeln är undertecknad, påminner först om, att fleste af de arresterade skrifstallarne äro hans politiska motståndare, men — fortfar han — Itka mycket om det är vänner eller fiender, så finna vi det icke i sin ordning, att man hvarken aktar brefhemlighetens eller hemfridens okränkbarhet, och att ingen numera tör våga behålla ett bref, som innesluter en samiljhemlighet eller som kan hota en qvinnas ära, huru dyrbart eller kärt ett sådant bref än måtte vara. Korrespondentfriheten förhåller sig till tryckfriheten som tenkefriheten till talfriheten. bet är en inre frihet. När det icke mera är tilllåtet att i förtroende säga hvad man tänker, är det ögonblick icke långt borta, då det likaledes är en förbrytelse att taga; då den sista friheten, friheten att tiga, icke mera är tåld. Var den täld under inqvisitionen, som hände, och under skräckväldet, som guillotinerade? När man icke öppnar brefven, huru skall man då få veta, hvad som skrifves och hvem som skrifver? Kan man inskränka sig till att blott öppna några bref? och när man har rätt att öppna en endas bref, är icke det detsamma som att hafva rätt att öppna alla bref? UMvilket bref är då säkert på att icke blifva öppnadt, att icke blifva läst? Begynner man först att öppna bref, då måste man öppna dem alla, på det att det vigtigaste icke skall undslippa upptäckt. Och huru skall man kunna utleta alla de omvägar, på hvilka bref kunna befordras? Hvad de lithografierade korrespondenserna angår, så kan man på dem tillämpa presslagen. Hvad deremot de enskilta skrifna korrespondenserna vidkommer, så måste man inskränka sig till att i Frankrike förbjuda spridandet i Frankrike af de främmande tidningar, som upptaga dessa s. k. förnärmande, smädliga och upproriska korrespondenser. Vidare kan man icke gå, ty tillochmed om man ville det, kunde man det icke. Detta skall man snart få se. Man har arresterat de misstänkta korrespondenterna; men skall få se om detta förhindrar smädelser och äggelser till uppror att finna väg till de utländska tidningar, som beskyllas för att gifva dem tillslygt. Alla dessa sträfvanden skola vara förgäfves, med mindre man, efter att hafva undertryckt allt hvad som står i tidningarne, allt som skrifves i bref, allt hvad som säges i salongerna, allt hvad som säges i förtroende man och man imellan, tillika kan undertrycka: allt hvad man läser i de tysta tankerna. Huru skall man dervid bära sig åt? Man kan undertrycka hyad jag låter trycka, men huru vill man, utan att återupprätta bålet och guillotinen, undertrycka hvad jag tänker ? Af ett bref från general S:t Priest till J. des Debats erfar man, att anklagelsen emot hans son, (som dock lär blifvit frigifven) lyder på stämplingar emot statens säkerhet. Samma anklagelse drabbar förmodligen äfven de öfriga arresterade, men det är sannolikt, att saken kommer att visa sig vara af mindre vigt, når lomstolen först får den i händer. Enligt allt utseende har regeringen med hela den stora häktningsåtgärden åsyftat att skrämma de utändska bladens korrespondenter, hvilka man på annat sätt ej kunnat åtkomma. Senatens bal för kejsaren och hans gemål skildras som en den mest lysande och präktisa man i den vägen på länge sett. Markis de Boissy, val bekant från Ludvig Philips pärskammare, der han gjorde presidenten Pasquier nånga grå hår, väckte mycket uppseende geiom sin fantastiska drägt och erkändes entämmigt för lejonet bland de broderade srackarie. I trots af kejsarens närvaro, hvilken höe potentat, såsom bekant är, svurit den svarta