Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1853, sida 2

sa till kyrkovärden Enos, då han talte om den der andelen — den der andelen ni vet Squiren sålde till kyrkovärden och för hvars betalning han aldrig gaf honom något qvitto. — Det är lögn, sade Silence, resande sig häftigt upp, det är rätt och slätt den svartaste lögn. Det säger jag er rent ut, innan ni säger ett endaste ord till. — Miss Silence, ni tycks verkligen blifvit lättretad af er, sade onkel Jow; inå, säkerligen kan kyrkovärden låta det passera, så kunna annat folk göra så med, och kanske gör kyrkovärden det, emedan Squire Jones var en kyrkans medlem och kyrkovärden är förundransvärdt ömsint i att ej få något påskrifvit mot sina embetsbröder; men sannerligen, miss Silence, inte trodde jag att Susanna och ni skulle så slugt arbeta ut saken på detta sätt. — ÄJag förstår inte hvad ni menar, och hvad mer är, jag bekymrar mig alldeles inte om det, sade Silence, återtagande sitt arbete och den kalla, stolta värdighet, som hon i börJan antagit. Det blef några ögonblicks uppehåll, hvarunder miss Silences anletsdrag arbetade af qväfd vrede och hvilket med oförställd förnöjelse betraktades af onkel Jow. — -Ni inser, förmodar jag, att jag inte skulle brytt mig om, att er Susanna gjorde sig artig