Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1853, sida 1

varande ministeres till representationen gilna förklaringar, äro ingenstädes juridiskt bindande löften; men moraliskt betrygga de offentligt uttalade orden nationen och representanterna om sin regerings åsigter i landets största valsards-angelagenheter, och om uppriktigheten af dess nit för folkets verkliga väl. De äro vilkoret, det för lagstyrda samhällen genom lång tids erfarenhet nödvändiga vilkoret för en lugn och kraftig samverkan af folkombuden med regeringen; och det fordras en så ensidig definition på det parlamentariska styrelsesättet, som den Sv. Tidn. sökt gifva, för att anse det stora offentliga och moraliska medel till denna samverkan, som minister-programmer erbjuda, såsom förnärmande regentens värdighet, eller ådagaläggande hans traldom under sina ministrar. År regenten, som Sv. Tidningen blott vill hafva fri och sjelfständig, en klok och välsinnad man, så är det ej tänkbart, att programmet innehåller annat, än hvad han sjelf är sinnad skydda eller stadfästa, genom den nya ministere han antagit eller genom de ministrar som fortfara att råda och biträda honom vid styrelsen. Ar han åter sjelf icke mäktig att bedöma landets verkliga ställning och folkets mera invecklade valfards-förhållanden, utan nödgas i allt vigtigt anförtro sig åt andra, (och detta måste i många fall vara ärftliga regenters lott) till hvilka skulle han väl då bättre kunna vända sig, än till de män, som sedan han kallat dem till stödjande af sin thron, offentligt inför folket uttala huru de uppfattat landets behof och ämna vårda och söka förbättra dess angelägenheter. Ar detta icke äfven för honom en garantie, som omöjligt kan nedsätta hans egna värdighet, då ministrarnes löften måste antagas vara af honom medgifna: en garanti, som då han ser folkombuden medverka för dessa löftens fullbordande, bör bäst af allt öfvertyga honom sjelf att hans regering uppbäres af folkets förtroende? Vi undra just hvartill det tjenar, i en diskussion, ämnad att upplysa och för allmänheten utreda begreppen om den lyckligaste ocH bästa styrelseform, att begagna sådane förvrängningar af ord, som Sv. Tidn. tillåter sig, då den talar om, att rådgifvarne i den representativa staten icke äro regenter, för att derigenom beteckna, att de i det parlamentariska statsskicket skulle vara det. Vi vete rätt väl, att mången konung, i tillfälligt vredesmod öfver att ej ögonblickligt ha vunnit några rådgifvares kontrasignation till ett eller annat hugskott, kunnat i harmen gifvit denne regent-titeln; och i de kretsar, som, missnöjde med ett minskadt inflytande på regentens person, vanligen icke spara glåpord mot de ministrar, hvilka ej tillhöra eller gynna deras planer, der höres ständigt ordet medregenter såsom folkliga rådgifvares spetitel. Men sjelfva dessa utgjutelser af enskild eller kotteriers harm, innebär det indirekta erkännandet, att regenten sjelf ej är mäktig sitt höga kall; ty oaktadt alla Sv. Tidn. försök att framställa regenten såsom träl under den representant-majoritet, som utöfvar nog stor inflytelse, för att göra det till en nödvändighet för honom, att ur representationen söka sina ministrar, finnes dock ännu i Europa hvarken