någon stat, der denna regents ofrihet är stadgad i lag, eller der den af allmänna rösten ålägges honom, om han sjelf uppfattat denna röst och omgifver sig med män, som ega nationens aktning och förtroende. Lika absurdt, som ängslan för ministerprogrammer, är Svenska Tidningens ogillande af de, i flera representativa stater visserligen ej i lag ålagda, men i bruk komna förklaringar eller programmer, som kandidaterna till representant-platser afgifva till sina valmän, innan valet. afven dessa programmer innebära ingen juridisk pligt, utan blott en moralisk förbindelse, att under representant-kallets utöfning följa vissa stora, allmänna grundsatser, till hvilka offentliga meningen hos valmannen anslutit sig, och någon gång att söka utverka beslut, som kunna vara af vigt för orten, m. m. Lika litet i de länders lagar, der en verklig folkrepresentation införts, som der en sådan något när närmas i det varande äldre statsskicket, finnas stadganden, som ålägga representanter att afgifva några förbindelser till valmännen. Hvad angår vårt omtänksamma stadgande i 1 Riksd.-Ordningen, så är det en ny vrängning, att det skulle afse förbud mot frivilliga förbindelsers ingående till riksdagsmännens principaler. Stadgandet är tydligen affattadt, för att juridiskt skydda riksdagsmannen, om han vägrar åtlyda föreskrifter för utöfningen af sitt kall, det vare sig af hvemsomheldst: Regeringen, likaväl, som myndigheter i orten eller enskilte. Ingen lag hindrar hos oss den, som vill i en ort blifva vald till representant, att offentligen tillkannagifva sina tänkesätt om allmänna angelägenheter, och att derigenom åtaga sig moraliska förbindelser för utöfningen af riksdagsmannakallet, i det fall han valjes. Det är blott bruket, som ej börjat och som sannolikt alldrig skall börja, så länge våra ståndsval finnas. Hvarje redlig och upplyst fosterlandsvän skall sky, att inför så partiska och ensidiga valmän, som de hvilka utgått ur våra söndrade stånd och klasser, åtaga sig förbindelser, hvilka hans ensk lta öfvertygelse om det allmännas rätt och bästa högt förkastar, men hvilka i sådant fall säkert skulle yrkas, såsom vilkor för hans valjande. De som deremot ej hafva denna samvetsgrannhet, de som tvärtom sjelfva äro inbyrda i fördomarne och tron på privilegiers, skråsormers och undantagslagars fördelar: Tror man väl att dessa, till exempel hos oss, äro helt srämmande för förbindelsers åtagande, eller ser och hör man ej huru många ibland våra kandidater till riksdagsmannaplatser, visst ej offentligt, ty derför skämmas de och det med rätta, men inom sälskapskretsar och brödralag afgifva förklaringar om sin beredvillighet för de interesserades anspråk? Men kanske Sv. Tidn. ännu är af den tanken, att offentligheten, som nya tidsförhållanden göra med hvarje dag i folkens samhällslif alltmer nödig och nyttig, är otjenligare och mer olycksbringande, än det gamla hemlighetsoch viskningssystemet, i allt hvad allmänna ärenden angår? Vi lemne derhän huruvida det verkligen vore så illa, om då och då ett litet förhör af de väljande anstalles med val-kandidaterna; och hvad egentligen man vill bevisa, genom ett tillfälligt sådant förhör i en norsk stad, inse vi icke, då såsom man säger: en fluga gör ingen sommar. Men det vete vi, att dylika förhör icke utan all fördel begagnats i grannriket Danmark, vid de första valen under dess nya statsskick, och då ännu de politiska karaktererna icke kunnat hinna blifva allmännare kända. I en stat, der under en fortfarande, på allmänna förtroendet grundad solkrepresentation, flertalet af representanter äro till sina tänkesätt och sin karakter allmänt kända, blif va förhören snart öfverflödiga eller åtminstone svaren lätta, genom anvisandet på manliga och värdiga handlingar; och säkert skulle der de rättskassens och kunnige kandidaterna, till egen och allmän tillsridsställese komma att utan