Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1853, sida 1

AAA A — en sann och folkligare representativa statssörfattning, blifvit ett föremål för svenska folkets fromma önskningar, ty eljest inse vi svårligen hvartill hela denna, på idel sophismer grundade och så grundligt uppdragna skilnadslinie mellan parlamentarisk styrelse och representativ författning skall tjena. Vi hafve förut antydt, att de läror som Svenska Tidningens insändare vilja göra i detta ämne gällande, om de godkändes och antogos till rättesnöre för vårt regeringssätt, skulle leda raka vägen till det ytterligaste envälde, och det är detta vi nu vilja bevisa, vid granskningen af de hufvudsakligaste punkter, hvarigenom i synnerhet den ene af Sv. T:s insändare vill göra gällande skilnaden emellan sina begge systemer. Då Svenska Tidningen, utan reservation intagit insändarnes artiklar, hålla vi oss för enkelhetens skull till tidningen sjelf. Se här hvad som ibland annat der förekommer! Svenska Tidningen säger: 1. I den representativa statsförfattningen är regenten, såsom det höfves en fri menniska, sjelfständig och behöfver hvarken godkänna, underteckna eller påbjuda beslut, som han sjelf icke gillar. I den parlamentariska styrelsen är han en träl, som under maktens hamn och glans har den förödmjukelsen att nödgas stadsästa, underskrifva och verkställa äfven det, sem han anser för orätt och skadligt; samt tillägger: Om man anmodade en enskild man, att ömsom vara konservativ eller liberal, allt efter som partiernas välde omskiftade, så skulle, med mindre han vore en politisk väderhane, han förnärmas af en sådan begäran. Efterkommer han den ändock, så skulle han hos aktningsvärda medmenniskor förlora allt anseende. Likväl nödgar man regenten att så förhålla sig. Betraktom nu rätta halten af dessa sattser, och enhvar skall finna, att man med samma: skäl kunnat säga: I envålds-styrelsen är regenten, såsom det höfves en fri menniska, sjelfständig och behöfver icke påbjuda annat än hvad han sjelf vill. — Förhållandet ändras alldeles icke derigenom, att man låtsar tänka sig en representation och talar om att godkänna och underteckna beslut; ty skulle denna representation icke hafva det anseende och det förtroende, att regenten anser den uttrycka något bättre och användbarare för landet än det han sjelf i sin sängkammare kan när som helst påfinna, så begriper man ej hvartill den tjenar; och vi våga påstå, att då är det en verklig samvetssak för en fri och sjelfständig menniska på thronen, att afskaffa en så befängd institution, som han ej bör kunna gilla. Ar åter denna representation ett sannt uttryck af nationens tänkesätt, behof och önskningar, så fråga vi hvad man väl skall kalla den regent, som sedan han såsom fri och sjelfständig låtit upplysa den om sin, genom hans ministrars råd upplysta mening, kan anse sig så ofelbar, så sakkunnig, att han, om beslutet till följd af tidsoch sakförhållanden behöfver verkställas, ändå vägrar det sin stadfästelse. 1809 års grundlagsstiftare i Sverige nyttjade härtill benämningen halstarrig, och i sanning om man ej vill använda denna, veta vi ingen annan än isladig. Ått en regent, för det att han i känslan af att ej ensam kunna säkert bedömma alla de förhållanden, som inverka på allmanna tänkesättet och folkombudens beslut, ej anser AA ——