Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1853, sida 1

—l—k— AA — Susanna eller Joseph, åter mötas som herr eller miss den eller den. Begge äro halft färdiga, halft rädda att återvända till det gamla, välkända bruket och fjettras tafatt nog af minnet det de ej mer äro barn. Begge hade kännt detta aftonen förut, då de möttes i sällskap, men nu, då de voro ensamma, var denna känsla ännu starkare, och sedan Susanna bedt herr Adams sitta ner och herr Adams frågat efter miss Susannas helsa, uppstod en paus, som ju längre den räckte, ju svårare blef den att afbryta, och under hvilken Susannas vackra anlete småningom antog ett så skälmaktigt uttryck, tills hon var så nära att uppbrista i skratt, som höfligheten tillät, och herr Adams, som sett ut genom fönstret, upp på spiselhyllan, ned på mattan, såg slutligen på Susanna — deras ögon möttes och verkan deraf var elektrisk: begge logo först och gapskrattade sedan, hvarefter hela svårigheten att samtala försvann. — Susanna, sade Joseph, kommer du ihåg gamla skolhuset? — Jag trodde just att du tänkte på det, svarade Susanna; men du har verkligen vuxit så mycket och blifvit så förändrad, att jag knappt kunde tro mina ögon i går qväll. — elnte jag mina heller, sade Joseph, med en blink, som gaf en högst smickrande mening åt uttrycket.