Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1853, sida 1

RR — na skillnad, visar det sig nemligen, att den egentliga syftningen af deras läror är att öfvertyga oss om det olyckliga deri, att regenten skulle nödgas omgifva sig med ministrar och rådgifvare, hvilka vore uttryck af representationens vilja eller majoritetens åsigter, och hvilket insändarne kalla parlamentariskt styrelseSsått?. Monarken är då, säga de, ej fri, utan förödmjukad och tvungen att godkänna samt mot sin öfvertygelse påbjuda allt hvad representationen yrkar. Deremot är i deras tanka den representativa statsförfattningen ganska god, blott regenten ej behöfver göra afseende på nationalrepresentationens beslut, icke företrädesvis söka biträde af de män som folket utmärkt genom ett större förtroende och på hvilkas karakter, kunskaper och skicklighet majoriten förlitar. Alldeles förträfflig synes dem vara den statsförfattning, som lik vår svenska, icke kunnande erbjuda något sannt uttryck af den allmänna rösten och utstötande från sig icke endast en mängd medborgare af folkets närvarande klasser, utan äfven en betydlig och måhända den mest upplysta och sakkunniga delen af offentliga embetens innehafvare, lemnar åt regenten att kalla till rådgifvare hvilken personlig skyddsling han behagar, och med dennes kontrasignation påbjuda hvarje hugskott som saller honom in, eller afslå hvarje förändring, som allmänna tänkesättet i landet önskar. Nu är det väl så att, åtminstone efter hvad man känner, hvarken monarkerna i något land äro af lag ålagda att välja alla ministrar ibland representanter, eller med undantag af några få stater, der monarken blifvit inskränkt genom ett blott suspensivt veto, äro tvungna att godkänna representationens beslut. Tvärtom hafva regenternas antagna bruk, i samtliga stater, och betydelsefullt nog, i de bäst styrda och lyckligaste i Europa: att dels välja sina ministrar ibland representationens (parlamentets eller kamrarnes) yppersta och mest inflytelserika medlemmar, samt att icke envist motsätta sig de beslut, som representationen, och framför allt den folkvalda majoriteten deraf, vanligen efter ganska omsorgsfulla förarbeten och öfverläggningar, ansett motsvara landets tidsenliga behof och folkets tänkesätt — tillkommit utan allt tvång af lag. Regenterne synas genom en långvarig, al deras företrädare mången gång med stora olyckor för sig och landet köpt erfarenhet, insett och aldeles frivilligt erkänt nödvändigheten, att ej anförtro sig till enskilte ögontjenare eller lycksökare, samt fördelen för dem sjelfve och folket gemensamt, att heldre följa de, anvisningar både om åtgärder och personer, som folkets fritt valde ombud lemnat i sina framställningar eller beslut. Men detta har ej kunnat verka på Sv. T:s insändare. Desse ifra det oaktadt, såsom vore verldens och vår lycka derpå beroende, för fördömandet af detta bruk; och i sin ifver förgäta de, att här i vårt kära sådernesland, den representativa statsförfattningen, genom sjelfva representationens bristfälliga sammansättning, är sådan, att hvad de kalla en parlamentarisk styrelse i verkligheten blifvit omöjlig. De måtte likväl befara, att det styrelsesättet ibland andra fördelar, som åtfölja