Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1853, sida 1

Troligen i andamål att enligt denna plan skarpa sin slughet på det förr omnamnda sätt, gick vår hjelte, efter frukosten, lik en lydig son, direkte åt Squire Jones ägor, utan tvisvel för att taga i noga öfversigt qvarnen, ängsmarkerna och stenmuren, men genom något förunderligt misstag gick han vilse och fann sig stående framför porten till Squire Jones byggning. . Den gamle Squiren hade tillhört byns aristokrater och hans hus hade varit högsta måttstocken i allt hvad byggnadsstil och husgeråd angick. Deras stora helgdagsrum var belagdt med en röd, gul och svart lappmatta, i stället för att vara strödt med fin sand, hvilken pligtmässigt ombyttes tvenne gånger i veckan; ett par höga, långbenta stekspett af messing, skurade aldeles silfverhvita, gålvo spiseln ett ståtligt utseende, hvilket väsentligt ökades af den stora messingshufvade eldskyffeln och eldtången, som likt ett välstärkt prydligt ägta folk stodo kappraka på sina platser å ömse sidor. Ställets helgedom underhölls ännu, men derigenom att fönsterluckorna jemt voro tillskrufvad och ej insläppte mer dager, än hvad som kunde intränga genom ett rundt hål öfverst på luckan, var det endast vid ovanligt högtidliga tillfällen som rummet öppnades för oinvigda ögon.