Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1853, sida 1

hvilket hon lät honom, som hon kallade det, höra sin mening, angående enkors och faderlösas rättigheter, till hvilket allt den fromme, gamle mannen lyssnade med största vänlighet från början till slut och svarade endast: Nå, nå, miss Silence, jag hoppas, att innan kort tänker ni annorlunda om saken; det vore bäst att inte fälla hårda ord om det. Sedan han sagt detta tog han sin hatt och gick, under det miss Silence, som fann sig ytterst lättad sedan hon stormat ut, förklarade, att det inte var mera värdt att skrämma gamla kyrkovärden Enos, än att afskjuta en bössa på en bomullssack, ocn i alla fall så tänkte hon visst inte gå på kalaset och inte fick Susanna det heller. — Men hvarför inte, Silence, sade den unga flickan; jag ämnar visst gå. Och Susanna I sade detta med en mild, men så bestämd röst, att Silence var högst förvånad. — Hvad i all verlden kommer åt dig, Susanna, sade hon, öppnande ögonen af förundran; har du inte mera stolthet än att gå till kyrkovärden Enos, då du vet att han gör allt för att göra oss utsattiga. — Jag håller af kyrkovärden, återtog Susanna; han var alltid god mot mig, då jag var en liten flicka, och jag ämnar alls icke tro at! I han är en elak menniska nu.