plågan öfvervanns genom några så mesmeriska strykningar. I detta sall försöktes ingenting annat, än lokal mesmerism och två doser af hydrarg. eum eretå Å jalap. Fru Mary Hunt, hustru till Henry Hunt, urmakare, N:o 23 A, Guilford Street East, Clerkenwell, hade i 6 månader, med litet eller intet uppehåll svårt lidit af ansigtsoch tandvärk. Tänderna lossnade i öfra käken på begge sidor. Hon kunde knappt äta och sof ganska litet. Omkring medlet af Maj 1848 kom hon tillfälligtvis i mitt hus och, seende henne lida af smärta, mesmeriserade jag hennes ansigte under 6 eller 8 minuter och borttog plågan. Inom få dagar voro tänderna ånyo fasta i käken, och hon har aldrig sedan haft någon plåga af detta slag. Med glädje bekräftar jag ofyanstående, bokstafligen sanna berättelse och är högst tacksam mot hr Barth för hans stora godhet att bota mig. Mary Hunt. Omkring slutet af November 1847 kom jag in på Universitets-Hospitalet, sedan jag fått ett bref från Hr Alford, af Camden Town, till D:r Croft, som gaf mig inträde samma dag. D:r Å. T. Thompson och de andra läkarne sade, att det var rosen; jag lades till sängs och hade varma baddningar följande natten och dagen. Jag hade varit illamående någon tid och ganska sjuk i tvenne,dagar, så att jag ej kunde förrätta något arbete; hufvudet värkte och ansigtet var svullet. Efter baddningarne gneds ansigtet och halsen med saltpetersyradt silfver (nitrate of silver), hvilket gjorde mig alldeles svart, och förorsakade stor smärta. Jag gneds dermed två gånger och sattes sedan i ett varmt bad, fick oupphörligt medicin samt 3 uns portvin under 3 dygn. Inom 3 veckor blef jag bättre; derefter hade jag inflammation i sidan, då de satte blodiglar och gåfvo mig mera medicamenter. Sedan jag hållits inne i 6 veckor, utskrefs jag såsom botad. De voro mycket vänliga emot mig och jag känner mig derföre ganska tacksam. Omkring den 22 eller 23 sistlidne Juni blef jag åter häftigt sjuk af rosen; mitt hufvud angreps mycket värre än förut af plågan, och ansigtet var mera svullet. Måndagen den 26 Juni gick jag åter till hospitalet, för att söka hjelp; men en vän till min fru, Hr Barth, kom in och sade, att om jag kom till hans hus, trodde han sig kunna göra mig något godt; och om det icke lyckades, skulle det icke skada. Han sade, att han ville mesmerisera mig. Jag kom till honom omkring kl. 2 på dagen och föll snart i sömn. Så har man sagt mig; men jag vet det icke. Min kamrat berättade mig sedermera, att det hade varit starkt åskväder, men jag hörde det ej. När jag vaknade, fann jag mig liggande på samma soffa, der jag satt, när jag föll i sömn, och Hr Barths dotter vakade öfver mig. Hr Barth hade gått ut; klockan var då omkring half till 10: plågan hade gått ur mitt hufvud, svullnaden i mitt ansigte var nästan borta och jag kände mig ganska väl. Plågan återkom lindrigt följande dagen; men Hr Barth mesmeriserade mig på Onsdagen och Fredagen derefter och jag har sedan varit alldeles frisk, men har blifvit mycket magrare än förut. Detta är sanning. Den 6 Nov. 1848. Sarah Plumb. Jag intygar, att berättelsen om detta fall är fullkomigt sann i hvad som beträffar den mesmeriska kuren och har intet skäl att betvifla den unga qvinnans framställning om hennes behandling i Universitets-Hospitaet. Det står öppet att göra efterfrågningar, i fall nåson tvislare vill göra sig detta besvär. Jag, så väl som hennes fru och familjens öfriga medlemmar, säg vatientens ansigte, ögonlock och ögonbryn uppsvällda, igonen halft tillslutna, kinderna utspända och nedhänande. Detta kunde ej vara bedrägeri. Jag såg tillika lenna svullnad småningom försvinna under sömnen ster 5 timmars förlopp. Fru Norman och flera peroner, som sågo svullnaden i flickans ansigte, när hon ick hemifrån, sågo henne äfven återkomma utan denamma. Sarah Plumb var kokerska i min tjenst, som hon usi nyligen lemnat. Jag kan intyga, att ofvanstående erättelse är noggrann i hvad som beträffar hennes jukdom och underbara botande genom mesmerism y såsom underbar måste jag anse den). Andra medemmar af min familj kunna äfven, om så är nödigt, orga för sanningen häraf. Mornington Housc, Morington Crescent, den 8 Dec. 1848. C. Norman. Att dessa sakta äro sanna har man icke skal tt betvisla, dels emedan det varit lätt för saens många motståndare att vederlägga dem, els derföre att de ej äro märkvärdigare än n mångd andra, som äro bestyrkta med de vederläggligaste bevis. Men om en sådan kraft verkligen existerar, uru har den kunnat vara så länge obekant ir menniskorna? frågar man. Vi svara på enna fråga med Utgifvarens af den svenska pplagan ord: I Dess (mesmerismens) utöfning fordrar icke mindre älsän kroppshelsa, och bland dess märkvärdigheter ar länge den varit observerad: att menniskor, som ska det orena och onda skadas af oerh skana mad