Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1853, sida 1

sinne, både inför kyrkovärden och Susanna, började hon känna sig betydligt lugnare och godmodigare, och i följd häraf kommo åtskilliga reslexioner öfver de många sqvallertillsallen och behag ett sådant kalas medförde, och sedan insmög sig den lilla tankan: nä men om jag ändå skulle gå dit, hvad ondt skulle det göra i det hela? och sedan den frågan: om det icke vore hennes pligt att gå, för att se efter Susanna, stackars barn, som ingen mor hade som vakade öfver henne? Kortligen, innan tiden ännu var inne att göra sig i ordning, hade miss Silence fullkomligen upparbetat sig till det storsinnta beslut att komma på kalaset. Således, dagen derpå, då Susanna kammade ut sitt vackra hår framför spegeln, blef hon högst förvånad att se miss Silence inträda i rummet, så styf och rak, som en skiftande sidenklädning och en hög hornkam kunde göra henne, och fasligt bestämd var hennes min. — Näå, Susanna, sade hon, om du ändtligen vill gå på kalaset i eftermiddag, så anser jag det vara min skyldighet att följa dig och se efter dig. Hvad skulle folk göra, om icke detta passande förkläde, pligten, erbjöd dem ett skydd, då de äro benägna att ändra tankar? Susanna qväfde det skälmaktiga leende, som, trots alla försök, log ur ögonvrårna och sade