Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1853, sida 2

Turkarne å sin sida uppgifva ännu en annan tidigare anledning till kriget, hvilken dock är mera en blott förvänning. I Nikschitschi befann sig sistl. sommar en arnauthöfding vid namn Gjulek, hvilken skyddade nejden emot Montenegrinerne, men tillika skulle hålla staden i lydnad Eför J Paschan. Han var tapper, men tillika för våldsamheter och grymheter sörhatad hos Turkar och kristne. När Gjulek såg, att antalet af de arnauter han hade hos sig icke förslog för de omnämnda syftemålen, gick han till; Mostar för att der hemta nya albanesiska trupper. På återvägen derifrån blefvo han och hans, af cirka 200 arnauter bestående trupp anfallne af en stark skara Montenegriner, hvilka vore ute på plundringståg. Gjulek med 15 af hans folk dödades, de öfrige sprängdes. Sådana tilldragelser äro alls icke sällsynta i dessa länder och annars plägade man å ömse sidor att låtsa som om de alls icke passerat, men denna gången blef Montenegrinernes handling, ehuru den hvarken besalts eller gillats af deras styrelse, inrapporterad till Konstantinopel och det sannolikt i ganska förstorad måttstock. Detta torde hafva framkallat Portens krigiska åtgärder emot Montenegrinerne, innan ännu de omnämnda konflikterna vid Szabljak och med Podgorizzerne ägt rum. Detta är så mycket sannolikare, som Porten dessutom, redan sedan Bosniernas och Herzegovinernas senaste tuktan, torde hafva varit betänkt på att underkufva de farliga och förhatade Kara-daghli (invånarne i svarta bergen), såsom man är berättigad att sluta till af Omer Paschas då fällda yttranden. Man behöfde en förevänning och fann den i denna tilldragelse, men skulle eljest äfven funnit den.