Moratscha-sloden. Rundtomkring det lilla sastet ligger ett temligt antal sasta, Turkar tillhörige stenhus, som man der kallar Kule (torn) och äro svårare att intaga än fästet; de hlifva bättre bevakade öch för det mesta mera hårdnackadt försvarade, emedan de äro invänarnes egendom. I fästet äro 3 hus, en moskå och ett krutmagasin. Hela garnisonen utgjordes af 12 man, utom kommendanten Selim Aga; 15 till förstärkning från Scutari sända Turkar lå.go i ett af de fasta husen utanför sastningsmurarne. Bestyckningen bestod af 3 nästan obrukbara kanoner. De nyssnämnda 30 Montenegrinerne satte nattetid i båtar öfver Moratscha-armen, uppklättrade å sina medhafda repstegar på murarne och störtade sig sedan med sådan häftighet öfver den lilla, ur sömnen uppskrämda besättningen, att af de 12 männen 5 dödades, och 4 togos till fånga. Kommendanten blef sårad, men inneslöt sig med sina återstående 3 man i ett af de ofvannämndakhusen samt erhöll andra dagen fritt aftåg. Knappt hade Zabljaks intagande blifvit bekant i Cetinje, förr än senatens president och vicepresident ganska väl insågo, att saken torde medföra vidare och större följder. De samlade derför så många kämpar, som funnos till hands, och drogo med dem emot Zabljak, hvarest äfven redan Turkarne och Arnauterne infunnit sig. Senare öfvertog paschen af Scutari sjelf befälet vid Zsabljak och på så sätt utvecklade sig nu striden åj ömse sidor. Undertiden anlände? furst Daniel-med sina trupper till Piperi och angrep de upproriske just från det hållet, från hvilket de väntade Osman Paschas hjelptrupper. Dervid råkade fursten nödvändigtvis äfven i strid med de kring Spusch och Podgorizza församlade Turkar och Albanesare, hvilka ville komma männen i Piperi till hjelp. Men dessa, som nu insågo, att då fursten angrep dem från detta håll, de voro afskurne från sina förmenta turkiska hjelpare, gåfvo sig åt fursten, som förlät alla, undantagandes 5, som då redan befunno sig hos Turkarne. På detta sätt uppstod alltså kriget emellan Montenegrinerna oeh paschan af Scutari.