Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1853, sida 2

—— —————— honom dit. Det var minnet af kyrkovärdens fordna älskling, Joseph, och hans aldrakäraste lilla Susanna, som så bjert framträdt för honom och som tycktes kasta en ljusstrimma på framtiden. Då onkel Jow således slutat sin afhandling, kom kyrkovärden efter någon fundering fram med: Verkeligen, det sägs att er son skall få laudatur vid universitetet. Ehuru något häpen öfver denna plötsliga öfvergång, fann onkel Jow det framkastade ämnet alltför smickrande för hans stolthet, för att låta det falla, utan svarade derför med ett anlete som grinade af tillfredsstallelse: Nå ja — jag ser inget skäl, hvarför en fattigmans son icke har lika mycken rättighet som trotts någon annan, att vara den första, så vida han duger till det.. — Ganska riktigt, återtogkyrkovärden Enos. — Han var alltid en pojke, som var fallen för att läsa, och just ej för något annat, fortfor onkel Jow; sätt honom till att sköta jorden, han kunde aldrig duga till det. Om jag lät honom skära mais eller plocka upp potatis, fann jag honom alltid stadna, för att jaga grodor eller springa efter ekorrar. Men sätt honom till boken, der var han hemma. Den pojken lärde läsa det fortaste jag än sett någon pojke