Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1853, sida 1

nien, som på sin tid utgjorde en sormurför vestern emot de påträngande Turkarne, återI står endast det lilla Montenegro såsom ett sjelfständigt land. Ester Scanderbegs död inkräktade Turkarne efterhand hans länder, I med undantag af Montenegro, som aldrig helt ! och hållet kunnat underkufvas af Turkarne, ehuru det under vissa personer måst erkänna deras öfvervälde, som dock sedan 1795 fullkomligt afskuddats af de tappra bergsboarne. Montenegrinerne hafva intill senaste tider styrts af en s. k. Vladika, som på en gång var dess furste och andlige öfverherde. Numera äro den andliga och verldsliga värdigheten skiljda åt. Daniel Petrowitsch ur Negoschernas stamm utnämndes af den i Oktober 1851 aslidne Vladika Peter Petrowitsch till hans efterträdare. Senaten och folket i Montenegro önskade att han skulle blifva endast verldslig furste, på hvars efterkommande denna hans värdighet skulle kunna sortärfvas, och att den andliga värdigheten af honom uppdragas åt någon annan. För att härtill utverka Rysslands samtycke, företog furst Daniel under sommaren 1852 en resa till S:t Petersburg, der han vann sitt syfte, i det czaren erkände honom såsom Montenegrinernes verldslige furste och såsom sådan förlänade honom S:t Stanislaiordens första klass, när han i Juli 1852 anträdde hemresan från S:t Petersburg. Man frågar kanhända, hvad behof hade furst Daniel af Rysslands samtycke till den företagna förändringen? Jo, emedan Ryssland under tidernas lopp blifvit Montenegros skyddsmakt. Redan sedan Peter den stores tid hafva Ryssarne riktat sina blickar på de efter oafhängighet sträfvande Montenegrinerne, och desse hafva äfven redan under hela förra århundradet emottagit bifall, uppmuntringar och välgerningar af Ryssland. Man kan nästan säga, att begge staternas utveckling, jätten Rysslands och dvärgen Montenegros, försiggått paralelt och hållit jemna steg med hvarandra. Men först i detta århundrade kommo Montenegrinerne för första gången i personlig beröring med Ryssarne såsom bröder och bundsförvandter, nemligen 1806, då de företogo ett gemensamt fälttåg emot Fransmännen i Ragusa. Och först i detta århundrade hafva VIladikerna, i stället för såsom tillförne i Serbien, i Ryssland sökt och erhållit sin biskopliga värdighet, och först i alranyaste tid hafva ryska kejsarne begynt utfärda fullmakt åt Vladikerne såsom metropoliter och förunna dem regelmässiga penningeunderstöd, till ett belopp af 40,000 fl. om året. De penningar, som Montenegros styresmän erhållit från Ryssland, hafva i allmänhet användts till anskassandet af vapen åt den fattigare befolkningen. Dessa subsidier hafva imellertid försatt Montenegros regent i ett icke ringa beroende af Ryssland. Hans undersåter, liksom alla grekiska sydslaver, skåda upp till Ryssland såsom sin frälsare. Man ser derför i Montenegro allmänt porträtter af Peter den store och Nikolaus I. Till Österrike, den kristna stormakt, som ligger Montenegro oändligt närmare än Ryssland, ja, är dess omedelbare granne, äro förhållandena på långt när icke så intima. ÖH— iuunF. OO OO OO O OO ändå mer väsen Han an GAA hafun fått