Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1853, sida 1

honom och jemfsöra räkenskaperna. En afton således, då kyrkovärden Enos satt vid sin eldbrasa, funderande och läsande i sin stora bibel, som låg uppslagen framför honom, hörde han de vanliga kännemärken på ett besök af onkel Jow, skrapningar på dörren etc., och straxt efter inträdde mannen. Sedan han satt sig ned midtför elden, med armbågarna stödda på sina knän och händerna utbredda öfver glöden, såg han upp på kyrkovärden med sina små, grå, forskande ögon och anmärkte, för att på något sätt inleda ämnet: Nå, kyrkovärd, andteligen är gamla Squire Jones nu död. Jag undrar hvad godt han nu har af all sin egendom ? — YJa, svarade kyrkovärden Enos, det visar just, att alla dessa jordiska ting icke äro värda att sträfva efter. Vi förde intet in i verlden och det är säkert, intet kunna vi heller föra derur. — Nå ja, återtog onkel Jow, det der är allt godt och väl, kyrkovärd, men besynnerligt var det, hvad den gamla Squire Jones hängde sig fast vid det jordiska. Den der qvarn hans till exempel, som alltid dränkte mina ägor i vatten, jag tog mig för åtskilliga gånger att berätta Squire Jones hur det stod till med saken och ändå höll han det just på samma vis. Och nu är han död och begrafven och den der gamla, ogifta Silence är fullkomligt lika elak och gör