Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1853, sida 2

— — —— —— —— begränsad välvilja i att öfverse och urskulda andras fel. Så länge det ännu fanns något tvifvel, i någon erkänd missgerning, gissade kyrkovärden Enos, att karlen inte menat något ondt i det hela, och då öfvertrådelsen blef för mycket påtaglig för denna ursäkt, gissade han alltid: att det var ändå bäst inte tala mycket om det; ingen kunde veta hvad som kunde hända honom. Några tilldragelser under hans lefnad visa tydligare dessa drag. En viss, slug hemmansägare vid namn Jones, som icke var väl anskrifven i hvad ärlighet angick, sålde ett utmärkt godt stycke land till kyrkovärden Enos, och erhöll penningarne derför, men dröjde under olika förevändningar att lemna qvitto derpå. Kort derefter dog han och till kyrkovärdens förundran fanns qvittensen ingenstädes och samma landstycke var testamenteradt till en af hans döttrar. Kyrkvärden sade: det var högst förunderligt; han hade alltid vetat att Squire Jones var temmeligen skarp i penningeväg, men inte trodde han, att han skulle göra en så rent rasande elak sak. — Den gamle mannen begaf sig således till Squire Abel, för att berätta förhållandet och se till, om den möjligen kunde förändras. ÅJag hatar nästan att tala om det, sade han, men, Squire Abel, ni vet att herr Jo