Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1853, sida 1

hemma, just desamme, som blifvit slyttade srån sin dal in i den strålande kejsarboningens osantliga tradgårdar. — Vill ni återse edra träd, edra blommor och buskar? frågade öfverstepresterne den unga Dairi. — Ja, ja, låt oss gå dit. — Ni får ej gå, helige kejsare; edra fötter få ej vidröra jorden. Vi skola bära eder dit. Och de buro Dairi ned i trädgården. — Ack! der äro mina träd och buskar, ropade siskargossen utom sig af glädje och ville springa från den gyllene båren. — Åkta er, helige kejsare, sade hofmännen; jorden är ej god nog för edra gyllene fötter. Och Dairi, den rikaste, mäktigaste och heligaste af alla menniskor, Guds egen afbild på Jorden, suckade så djupt, att han som fiskargosse skulle qväfts, om han suckat så djupt. Andtligen stannade den gyllene, med juveler och sammet prydda båren. Den mäktige Dairi, Japans helige kejsare, satt midt i sin barndoms trädgård och såg sina Camelier blomma rundt omkring sig — han såg fjärilarne lika guldsmidda men friare än han sväfva mellan blommorna; han såg en purpurfärgad Laxia fladdra mellan de purpurgröna bladen; men han sjelf satt fången på sin thron. Då började gos