Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1853, sida 4

ER modern Romulus. Dehli-Gazette innehäller följande underbara berättelse och ansvarar för dess sanning: I åtskilliga delar af Oude finnes en stor mängd vargar, hvilka årligen bortsläpa många barn. Det oaktadt göra innebyggarne få eller inga försök att utrota dem. Orsaken dertill är dels den, att de flesta hindu-klasserna betrakta vargarna med ett slags vidskeplig vördnad, dels ock en annan, som skulle synas otrolig, om icke barns mördande för deras dyrbara prydnaders skull vore en ganska vanlig sak i hela Ostindien. Då eh vars bortröfvat ett barn, söndersliter han det vanligen utanför öppningen af sin kula, och låter smyckena, dem hans offer burit, ligga qvar. Dessa uppsamlas sedan af det ringare folket, hvilka sälja dem och af denna afskyvärda handel hafva stor vinst. För ungefär trenne år sedan säg en Oudisk ryttare, under det han gjorde tjenst icke långt från Sultanpur, en stor varghona komma ut ur sin kula, åtföljd af trenne ungar och en gosse. Den sistnämnde gick på både händer och fötter och tycktes stå i bästa förhällande till den gamla varghonan och de tre ungarna, och modren visade tydligen lika stor omsorg för alla fyra. Ryttaren betraktade dem obemärkt, tills de hade släckt sin törst och återvände till kulan. Nu red ryttaren hastigt fram emot dem, i hopp att afskära återtåget för gossen; men denne sprang på alla sina syra lika sort som hans söljeslagare, och emedan terrengen var mycket ojämn, så upphann ryttaren dem först, då de just försvunno i kulan. : Genast samlade han en mängd folk, försedde med hackor och spadar, för att gräfva ut den besynnerliga familjen. Under det de uppkastade jorden störtade varghonan, ungarna och gossen ut. Ryttaren förföljde dem till häst, och då marken, i den riktning som de flydde, var jemnare, så lyckades han att rida förbi dem och drifva dem tillbaka till det församlade folket, som fasttog gossen och lät vargarna springa sin väg. Vi fort sälta nu berättelsen med vår sSagesmans egna ord: De togo gossen med sig till byn, men måste binda honom, ty han var mycket ostyrig, och sökte att slita sig lös och fly vid hvarje smyghål, som de gingo förbi. De sökte förmå honom att tala, men kunde icke aflocka honom annat än ett våldsamt morrande. Om en fullvuxen person kom honom nära, så blef han orolig och försökte att smyga sig bort; men kom ett barn honom nära, så störtade han med ett ursinnigt morrande mot detsamma och försökte att bita det. Satte man för honom kokadt kött, så visade han det med vämjelse ifrån sig, men bjöd man honom rått kött, så nafsade han begärligt derefter, höll det såsom en hund fast mot marken, och åt det med ögonskenlig njutning. Under det han åt tålde han ingen menniska i sitt granskap, men hade ingenting emot om en hund inställde sig att dela hans måltid. Ryttaren stannade 4 eller 5 dagar qvar hos honom, men återvände sedan till guvernören. Gossen qvarblef under Radschahns vård. Hemkommen, berättade soldaten hvad han sett, och genast sände man gossen, på Radschahns af Hasunpur befallning, till kapiten Nicholett, befälhafvaren för 1:sta regimentet insödingar i Sultanpur., Detta allt är enligt med Radschahns egen berättelse. Gossen lefde under kapiten Nicholetts tjenares vård ända till Augusti 1850 eller nära tre år. Under hela denna tid hörde man honom aldrig tala; men en dag lade han händerna på sitt hufvud, sade att han mådde illa och begärde vatten. Han erhöll det begärda, drack deraf och dog. Under sitt vistande i kapten Nicholetts hus var han mycket oförarglig, utom då man retades med honom; ty då morrade han knotande. Han lärde sig äta allt hvad man gaf honom, men föredrog alltid rått kött. Kläder ville han icke på något vilkor bära, icke en gång i det kallaste väder. Då det en gång var mycket kallt, gaf man honom ett med bomull stoppadt täcke, men han slet sönder det och åt upp en del deraf — bomull och allt — tillika med sin dagliga föda, såsom en slags desert. Framför allt älskade han råa benknotor, dem han ganska tydligt söndertuggade lika beqvämt som kött. Utan särdeles möda åt han i elt mål ett halft lamm, och jord och sand tycktes nästan vara läckerbitar för honom. Hans anletsdrag voro grosva och frånstötande och han var mycket smutsig af sig. Helst var han i sällskap med hundar, schakaler och andra små fyrfota-djur, med hvilka han ofta åt tillsammans. Aldrig såg man honom skratta eller le. Han förstod högst obetydligt af allt hvad man sade till honom, och skänkte ingen upppmärksamhet åt det, som föregick omkring honom. Med barn lekte han aldrig, och visade ingen tillgifvenhet för menniskor eller djur. En gång blef han mycket förtrolig med en Paria-hund, men då hunden blef skjuten, visade han icke den ringaste sorg deröfver. När han ville hafva någonting, så lät han förstå det genom tecken; han pekade t. ex. på munnen, när ban var hungrig. För det mesta gick han på alla fyra, men likväl icke alltid. Aldrig var han gerna i menniskors sällskap. Denna olyckliga varelse blef igenkänd af sina föräldrar; men de intogos snart af vämjelse för honom och öfvergåfvo sitt barn. Då han dog var han omkring 12 år gammal.