Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1853, sida 1

du har uppsinning, gamle Fredlund; men bort, friherrinnan kommer, ställ dig vid dörren, Fredlund — vi äro icke på våra resor nu. Gamle baron satte sig att bläddra i en bok. Friherrinnan steg in, vinkade åt Fredlund att gå ut och satte sig i en fåtölj midt emot sin man. — Och du har då verkligen icke beslutsamhet nog, att som far tala vid vår dotter, yttrade friherrinnan. — Söta, älskade Stefania! det är bra hårdt — du vet sjelf hvad det vill säga, att älska. — Jag har alldrig älskat, yttrade friherrinnan med en eldig blick, som tycktes förråda motsatsen; och om jag gjort det, har jag haft nog kraft att qväfva min passion. — Hm — goda, älskade Stefanie — vi skola tala gemensamt med flickan. — Men du talar — det passar dig att vara kraftfull och bestämd; — jag som qvinna hvarkon kan eller bör göra annat än trösta Adeläide — det är en skör sak den barnsliga tacksamheten. — Men du säger väl något? — Ja, att det är din vilja — att hon måste foga sig — — Min vilja? — Ja, kära du, det är väl egentligen du,