Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1853, sida 1

Hvar var det jag slöt? Jo, det var en ung flicka, sade Camelian, en ung vacker fröken i ett ståtligt rum, som putsade er och vattnade er. Ack ja, nu mins jag, det var längesedan. Som sagdt är, hvarje dag kom en liten flicka in till mig och mina kamrater — hvilken skada, hvilka förluster har jag ej lidit, hvilken evig förlust af mina dåvarande vänner — de äro alla borta. — En herrlig Calla, som då stod vid min sida, mördades af grefvinnans Papgoja; en Acacia, som då utgjorde mitt sällskap, fick tvinsot och dog långsamt men säkert; andra dogo af dietsel, den ene fick för mycket och den andre för litet vatten, den ene hade för fet, den andre för mager jord — icke alla äro lika lottade här i verlden. Vet ni hvad. Den der fröken, min vän, var ett skönt barn och växte upp till en ännu skonare slicka. Ni kunnen ej tänka er huru mjuka hennes fingrar voro då hon smekte mig, huru godt hon smålog när jag bevars tog mig för att blomma. Fröken var aderton år, och något skönare kunde man ej se än hennes blå ögon, hennes purprade mun, hennes kinder som skiftade mellan ros och lilja. Hon smålog då hon afdammade min yppiga krona. Oooch, sade hon, när engång jag skall skatta