Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1853, sida 1

sörening, som jag Står i i begrepp att sluta, öfverensstämmer icke med den gamla politikens traditioner, och det anser jag vara en fördel. Frankrike har genom sina på hvarandra följande häftiga revolutioner städse skarpt skiljt sig från det öfriga E uropa. IIVarje klok regering måste eftersträfva att åter bringa det i de gamla monarkiernas sköte, men detta mål skall långt lättare ernås genom en klok och ärlig politik, genom traktaternas redliga uppfyllande, än genom någonsomhelst giftermålsförbindelse med ett furstligt hus, hvilken blott plägar skapa en falsk säkerhet och ofta mera gagnar samiljintressena, än folkens intressen. Dessutom hafva exemplen från den förflutna tiden qvarlemnat en fördom hos folket; detta har icke glömt, att under de senaste 70 åren de främmande prinsessorna blott bestigit thronen för att se sina närmaste anhöriga skilda från hvarandra eller drifna ilandsflykt genom krig eller revolutioner. En enda qvinna har varit lyckligare, än de andra, för så vidt hon synes lefva mera än dessa i folkets minne, och denna qvinna, general Bonapartes anspråkslösa och goda maka, var icke af kungligt blod. Det får likväl medgifvas, att Napoleon I:s giftermål med Marie Louise 1810 var en stor tilldragelse. Det var en underpant för framtiden och en verklig tillfredsställelse för nationalstoltheten. Vi sågo huru det gamla, berömda huset Österrike, med hvilket Frankrike så länge varit i krig, estersträfvade förbindelsen med ett nytt rikes utkorade öfverhufvud. Sågo vi deremot icke under Ludvig Philips regering folkets stolthet kränkt, då thronarfvingen i flera år förgäfves sökte en förbindelse med något furstehus och slutligen erhöll en till gemål visserligen utmärkt prinsessa, men som dock blott tillhörde en familj af andra rangen och bekände sig till en främmad religion? När man i det gamla Europas åsyn genom kraften af en ny princip höjes till jemnlikhet med de gamla dynastierna, så får man icke hoppas att blifva upptagen i deras krets derigenom att man skaffar sig ett gammalt sköldemärke eller derigenom att man för hvarje pris söker tränga sig in i konungarnes familj. Man vinner förr detta mål, om man icke sjelf glömmer sitt ursprung, utan bevarar sin egendomliga karakter, och gent emot Europa utan undseende intager en uppkomlings ställning, hvilken är hedrande, om den är frukten af ett stort folks fria val. I det mitt giftermål af angifna skäl nödvändigtvis måste afvika från de hittills följda sedvanor, blef det en enskild angelägenhet. Det återstod mig blott att välja min maka. Den jag valt är af hög börd. Hon är fransyska till sina tänkesätt, genom sin uppfostran, genom minnet af det blod, som hennes far utgöt för kejsardömet. Som Spanjorska har hon den fördelen att icke hafva någon familj i Frankrike, som kunde göra anspråk på hedersposter och värdigheter. Begåfvad med de ädlaste själsegenskaper, skall hon blifva en prydnad för thronen, liksom hon i farans stund genom sitt mod skulle blifva ett af dess kraftigaste stöd. Såsom from katholik skall hon i förening med mig uppsända böner till himlen för Frankrikes lycka, och jag hyser den fasta förhoppning, att hon genom sin mildhet och godhet skall återupplifva minnet af kejsarinnan Josefinas dygder. Jag säger alltså till Frankrike: Jag har föredragit en qvinna, som jag älskar och aktar, framför en obekant, med hvilken förbindelsen visserligen kunde hafva medfört fördelar, men äfven uppoffringar. Utan att lägga förakt i dagen för någon, följer jag min böjelse, dock först efter att hafva rådfrågat mitt förnuft och mitt samvete. I detjag slutligen sätter oafhängighet, hjertats egenskaper och ett lyckligt samiljelif vida öfver dynastiska fördomar och ärelystnadens beräkningar, skall icke min makt minskas genom min frihet. Snart skall jag begifva mig till Nötre-Dame och föreställa kejsarinnan för folket och armåen. Det förtroende, som de haft till mig, skall försäkra min utvalda brud om deras tillgifvenhet, och J, mina herrar, skolen, när J lären känna henne, öfvertyga er om, att jag äfven denna gång handlat efter försynens ingifvelse. Man synes icke tycka om, att Bonaparte talar om dynastiska fördomar, efter att sjelf hafva gjort ett misslyckadt försök att inkomma i en kunglig familj; man ogillar äfven det kränkande och taktlösa sätt, hvarpå hertiginnan af Orleans omtalas i just det slott, der hon så länge bott. Stor uppmärksamhet och mycket