Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1853, sida 1

Den aldste i laget ar en gammal ärevördig Myrthen. Han har genomgått mycket, många prösningar, men är ändå grön och vacker, sastän stammen är vresig och grenig och bär spår af många förflutna år. Låtom oss höra honom. Myrthen. Vi äro ett rätt anständigt sällskap, säger herr Myrthen och ruskar på den gröna peruken, verkligen. — Min nådiga är en Camelia — och ni min nådiga är en Calla; vår vän Cactus blommar som bäst och vännen Acacia har efter sina vanor redan inslumrat. Det är besynnerligt huru somliga kunna sofva — Acacia är mycket beqväm af sig. — Knappt sjunker solen förr än hon slumrar in, slår tillsamman sina blad och drömmer. — Deremot väcker hon oss om morgnarne — hon är för besynnerlig. — Och ni bästa vän Datura, hur mår ni med edra strutar? Och förlåt herrar Pelagonier — hur står till? Myrthen har bland de öfriga en sorts respekt och alla tacka. -— Tackar ödmjukast bra ? i Hvar var det vi slöto i går afton — började Myrthen — vi ha ej långa stunder att tala på. Om dagarne ha vi våra sysselsättningar, vi skola vända oss efter solen. Vi äro så att Säga lycksökare allihopa och det är ett drygt stycke arbete.