Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1853, sida 3

Styckegods. Ett nytt slags täsflIingsämne En skottsk förläggare utsatte i slutet af sistlidet är ett pris för det bästa nyårspoem och utfäste sig att emottaga och trycka alla, som icke öfverstego 24 rader. Det som till d. 1 Febr. d. å. vunnit den mesta afsättningen skulle förklaras vara det bästa, och den skottska bokhandlaren förband sig att till den på visst sätt genom afsättningen och folkets dom belönade författaren utbetala en engelsk shilling för hvarje försåldt hundrade exemplar. En resande sångerska. I medlet af sistlidne December månad infann sig ett mycket elegant klädt ungt fruntimmer på inskrifnings-byrån vid Strassburger jernbanan, och då den dervarande tjenstemannen frågade henne hvilken plats hon önskade, så började hon att sjunga: Hvart leder arma svalans väg? Ack jo! man sagt mig mången gång: Der nere lättast luften är För hennes svaga vingar. I detsamma lade hon ifrån sig en guldring och ett guldur och ilade in på bangården. Försärad öfver hennes förstörda min och besynnerliga beteende, skyndade tjenstemannen efter henne och fattade henne just då hon ämnade kasta sig under ett ankommande vagntåg. Man förde henne till distriktets poliskommissarie, och då denne begärde att få veta hennes stånd och namn, sjöng hon: Väl är jag endast en grisett, Af qval och smärta långsamt tärd, Men ack! hur mången stolt kokett Ar dock ej vida mindre värd! Derpå sade hon, att hon öfvergifvit sin man emedan han varit henne otrogen, och att hon derföre också bedragit honom. Och derefter började hon åter att junga: Att bedragas och bedraga, O hur ljuft, hur skönt det är! Man gjorde henne ännu flera frågor, men det enda förnuftiga svar man kunde erhålla af henne var, att hennes man hette Lazare Bartolo. Man tror dock att detta namn är falskt, och att hon blifvit vansinnig af svartsjuka. Hon afsändes emellertid till polisprefekturen. Mordbrandsanläggningar. Lugnet i den lilla staden Olney i närheten af Newport Pagnel i England har en tid varit stördt genom täta mordbrandsanläggningar, hvilka spridt stor förskräckelse i staden. Anläggningarna började julafton med påtändande af en från stacken, som alldeles förtärdes. Följande natt, vid samma timme, sattes eld på en annan egendom också i granskapet af staden, och denna eld anrättade stor förödelse. Nyårsafton antändes en stor lada samt andra uthus, belägna midt i staden; man blef då vittne till en ohygglig syn. Midt i lågorna stodo nio stycken feta kalfvar bundna i sina bås, det var omöjligt att rädda dem, och efter nägra minuters förfärliga plågor föllo de och uppbrändes. Ett antal får och svin delade samma öde, och alla uthusen blefvo lågornas ros. Följando natt (Söndagen) gjordes ett försök att sätta eld på staden, derigenom att antända strykstickor och papperslappar lades under husens halmtak. Lyckligtvis blef elden i god tid upptäckt och qväfd innan den anrättat någon stor skada. Detta attentat väckte den lifligaste oro. Vakter utsattes vid de närmaste gårdarna utom och en del byggnader stor halmstack i närheten af staden, men genom hastigt tillkommen hjelp hindrades elden att sprida sig