Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1853, sida 1

taga det för asgjordt att de redan göra det och efter denna princip handlade Jacob. Han pratade, skrattade, berättade historier och skämtade med den mest obekymrade tillförsigt, esomoftast understödjande sina ord genom att se på Onkel Tim med ett utseende så fullt af välvilja att det kunnat smälta hela snödrifvor af verldens alla fördomar, Jacob hade äfven en medfödd talang, mera hofmannalik än all Europas diplomatik, och det var gåfvan att inom fem minuter känna ett verkligt intresse för hvarje menniska, så att om han började behaga på skämt, så slutade han vanligen på allvar. Sjelf enkel till sin karakter hade han en naturlig takt att förstå och iakttaga andras tankar och rörelser, med samma förtjusning som ett barn betraktar hjulen och fjädrarne i en klocka, för att se hvad den ämnar taga sig för. Den kärsva ytan och inre godheten hos Onkel Tim var verkligen ett lifvande studium, och då de druckit th och Jacob och Grace händelsevis stodo tillsammans på förstuguqvisten, utropade han: — vvet ni, Grace, jag tycker riktigt om er sar! — Gör ni det? svarade Grace. — YJa det gör jag; han har något inombords,