Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1853, sida 1

det för lösen af spanmålen bestämda lösningspris, endast är ett förtydligande, i full öfverensstämmelse med kongl. propositionens yttrade afsigt, att inskränka alla räntegifvares rätt, att uppsäga räntor å tionde till leverering in natura, till spanmål allena. Slutligen finna vi, att hvad det behöfliga anslaget för förändringen, Rikets Ständer i full enlighet med regeringens proposition, anvisat medel på riksgäldskontoret. Häaraf visar det sig, att intet antagligt skäl emot verkställighetens anbesallande af regeringen, kan sökas i skiljaktighet eller otydlighet i Rikets Ständers beslut. Tvärtom synes regeringen, om hon vill den sak hon sjelf ansett sig böra föreslå Rikets Ständer, snarare haft skäl att vara tillfredsställd med de ordalag ständerna i sitt beslut begagnat. Det bör då ej förundra, om man temligen allmänt väntat att se verkställigheten anbesalld, och att man anser det föga vittna om nit för rikets samskyldiga mål, att denna vigtiga angelägenhet uppskjutits, och ännu ej befinnes anbefalld, då fråga är att snart på ordinarie stat återbesätta ett hittills ovanligt stort antal embeten och tjenster. . Vi våge till och med tro, att i detta afseende regeringen icke handlar välbetänkt för de löntagande klasserna sjelfva, om hon ej påskyndar verkställigheten af denna alltmer nödvändiga reform. Under det att opinionen, på grund af begge statsmakternas egna erkännanden, stadgat sig till full visshet om såväl det orättvisa, som allmänt skadliga, af nuvarande indelta löningssättet i obestämda persedel-värden, och alltmer uppfattat gränsen för hvad som är rättvist eller öfverdrifvet i de löntagande klassernas anspråk, skulle eljest möjligen den tid randas, då lagstiftande makten ser sig pligtig att utföra reformen, utan att bevilja den ersättning för forsellönen, som nu erbjudits, för att göra slut på oskäliga prejerier och vexationer; ty det kan väl ej förnekas, att i sjelfva verket löntagarnes rätt aldrig kan anses vara, att få annan ersättning för sin spanmålsränta än efter markegången, då denna rätt egentligen endast är att få spanmålen in natura sig levererad; och det så väl å ena som andra sidan borde kunna antagas, att markegången motsvarar rätta värdet. Gör den ej det, så frågas, hvarföre man vidhåller hela systemet? Det skall, såsom sagdt är, bli af intresse att erfara på hvad sätt regeringen kan försvara ett handlingssätt, som åtminstone för det vanliga sunda förståndet och för den kännedom man utom regeringen kunnat skaffa sig om saken, synes vara en den mest graverande uraktlåtenhet, hvartill en styrelse kan göra sig förfallen. Det är också ganska troligt, att denna sak blir en riksrättsfråga vid nästa riksdag. !—M—a—a—f—9A — AAI om A 1 —