Sättet för hemmansräntornas och kronotiondens utgörande. (Slut sr. n:o 17.) Betrakte vi nu de skiljaktige ordalagen i regeringens proposition och Rikets Standers beslut, så befinnes: 1) att det i mom. a af R:s St:r gjorda uteslutandet af orden, hvilka icka komma att till Statsverket indragas, aldrig böra kunna blifva något hinder för beslutets verkställighet, emedan dessa ord lika mycket skulle ändamålslöst binda Kongl. Maj:t som Rikets Sänder, att framdeles föreslå eller besluta angående ränteeller tionde-anslagens indragning till staten: en rättighet, som lagstiftande makten hvarken bör eller kan afsäga sig, för att derigenom tillförsäkra vissa löntagande klasser om fortfarandet af löningsbelopp, hvilka allena det tillkommer konung och ständer att bestämma; helst som Rikets Ständer erkänt, att nuvarande lönetagares rätt bör blifva oförkränkt, om de ej sjelfva vilja utbyta den mot den bestämda penningräntan. 2) att olikheten i mom. b, i hvad angår orden innehafvare af ränteoch tionde-anslag i stället för blott räntetagare, icke är annat än beriktigande af en påtaglig ofullständighet i den kongl. propositionens ord, samt att tillsatsen af ordet: författningsenligt, af nödig omtanka gjord, för att aflägsna alla försattningsvidriga ersättningsanspråk, icke gerna kan vara stridande mot regeringens afsigt, emedan sådant skulle förutsätta att man ville gynna dylika anspråk. 3) att likaså det förtydligande, som i mom. c af Rikets Ständer iakttagits, genom ordet årets markegång, är alldeles i samma anda, som Kongl. Maj:t sjelf föreslagit bestämmandet af markegång efter tio års medelpriser. äfvensom att den af Rikets Ständer gjorda förändringen af orden till grund för persedelskatternas lösande bestämda medelpriset, till