Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1853, sida 4

Menniskans girighet är omättlig, plagade han alltid tillagga, då han talade om detta missöde, hade jag varit nöjd med penningarne för den ena boken, så skulle fursten ej fått mig till sin narr. Medan jag jagade efter två harar, förlorade jag båda. En af sina böcker dedicerade han på en gång till fyra beskyddare af vetenskaperna — med denna titel hedrade han nämnligen de personer, hvilka betalte mera än andra. Men för att icke såra någondera af dem, lät han trycka fyra särskilta blad, med ett af sina gynnares namn på hvarje, samt inhäfta hvardera af dessa i de exemplar, som khan ämnade erbjuda dem. De öfriga, till försäljning bestämda exemplar dedicerades deremot till alla Ryssar, hvilka älska sitt fådernesland; och mången köpte luntan, emedan de icke ville anses för Ryssar, hvilka icke älskade sitt fådernesland. Nikolai Iljitsch utbjöd icke allenast sina skrifter till salu, han upptog äfven prenumeration på dem; den som prenumererade, fick naturligtvis aldrig se boken. En gång infann han sig dock hos furst O., klagade för honom sin fattigdom, som gjorde det för honom omöjligt att fortsätta sina studier, och bad fursten att köpa en prenumerationsbiljett på ett arbete, som han ämnade utgifva. Fursten biföll hans bön och gaf honom 200 pappersrubler (omkring 160 rdr rgs) för biljetten. Då boken utkom af trycket, beslöt författaren, att, af tacksamhet mot sin ädelmodige beskyddare, afvika från sin vanliga praxis och förära honom ett exemplar. — Har jag betalt det redan? frågade fursten honom. — Ers Höghet lofvade mig 200 rubel derför. Fursten log, tog fram sin portfölj och gaf honom den nämnda summan. Man skulle tro att Nikolai Iljitsch icke litet fröjdade sig öfver att hafva erhållit 400 rubel för en broschyr, :som knappt utgjorde två ark — tvertom: han var alldeles otröstlig deröfver. — Hvilken skada, sade han, att jag icke bättre kände min man! Huru lätt hade jag icke kunnat öfvertyga honom att han lofvat mig 500 rubel! Jag har ju bestulit mig sjelf på 300 rubel! Då en gång en rysk öfversättning af Horatii Oden utkom, föll Nikolai Iljitsch på en ny ide: Han rakade sig, klädde sig så snyggt som möjligt och åkte till den aflidne, allmänt aktade grefve Mordwinov. Sedan han låtit anmäla sig, erhöll han genast tillträde, och öfverlemnade till grefven sin öfversättning af Horatius. Grefven läste några af odena, berömde dem högligen, bjöd öfversättaren till middag och frågade om aftonen, då han tog afsked af honom: — Hvyarmed kan jag vara er till tjenst? — Ers excellens, svarade Nikolai lljitsch, under det jag var sysselsatt med detta arbete, måste jag upphöra att skrifva för tidningarna och har derigenom råkat i en skuld af 200 rubel, och jag kan derför icke sofva lugnt en enda natt. Som man ser, tyckte vår författare mycket om runda summor, och begärde nästan alltid ett par hundra rubel. Grefven gick in i sin sängkammare, hämtade en hop sedlar och gaf dem åt den förvånade författaren. — Här äro tvåhundra rubel att betala edra skulder, sade han, och här äro dessutom trehundra, på det ni ej må lida brist, under det ni är sysselsatt med något nyttigt arbete. Några dagar derefter inställde sig den verk: lige öfversättaren vid grefyens palats, men blef genast tillbakavisad. — Ni kommer alldeles för sent, min bästa vän, sade portvaktaren. Den rätta mannen har redan varit här, och grefven har belönat honom efter förtjenst. Ni borde blygas! Har ni då icke något samvete, eftersom ni på det här sättet vill pryda er med lånta fjädrar? Hans död var lika originell som hans lif. Han led mycket af hufvudvärk, och läkaren ordinerade att tre eller fyra blodiglar skulle sättas i nacken på honom. Nikolai lljitsch tyckte likväl att detta var för litet, och lät ditsätta tolf. Man kunde omöjligen hämma blödningen, och han dog genom följderna af sin 2A oh At