Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1853, sida 4

— — Styckegods. Författare-industri. I ryska litteraturen har icke gifvits någon mera originel författare än Nikolai Iljitsch F. Hlan kallade sig sjelf: Auktor af lÖ:de klassen.) I sjelfva verket sysselsatte han sig mindre med författandet af sina arbeten än med deras afyttrande. Ingen köpte dem, men det oaktadt förstod han att blifva af med dem. Detta underverk åstadkom han på följande sätt: Sedan han skrifvit och låtit trycka en bok, så plägade han med densamma göra sin uppvaktning hos alla rika magnater och välmående köpmän. Denna industri blef emellertid vida svårare från den tiden, då de författare, hvilka utgåfvo sina arbeten till förmon för en fattig familj, började blifva besvärliga för rika och välgörande menniskor. Men Nikolai Hjitsch förlorade icke modet; han bar tillochmed ofta sin bok till samma hus, hvarifrån den förut blifvit afvisad. Om t. ex. herrn i huset nekade att köpa den, så väntade han på gatan till dess han såg denne begifva sig hemifrån, och. anmälde sig då hos hans maka, under förevändning att herrn, som han mött i porten bedt honom gå upp till frun med boken. De ryska damerna äro i allmänhet mycket godlynta och medlidsamma: frun kastar en blick på författarens af den 15:de klassen bedröfliga ansigte, upptager en börs och trycker rodnande en tre-rubel-sedel i hans hand, i det hon ursägtar sig att hon ej kan gifva mer. Nikolai Iljitsch bugar sig, tackar och lemnar huset, för att på ett annat ställe spela samma komedi. Enligt hvad Nikolai Iljitsch sjelf berättade, fann han detta medel fullkomligt tillförlitligt; blott en enda gång misslyckades det för honom. Han begaf sig med en ny roman af sin egen fabrik till furst G.; fursten emottog honom vänligt, afhörde honom tåligt och svarade: Jag finner i er bok hvarken nya tankar eller nya händelser. Jag kan icke begagna densamma, haf således den godheten att . . . och han stack handen i västfickan, ur hvilken han tog en half imperial. Nikolai lljitsch vardt purpurröd i ansigtet; ty vi måste nämna att han var ytterst stolt och skulle för ingenting i verlden hafva beqvämt sig att emottaga en almosa. Ått för fem silfverrubel sälja en bok, som icke var värd 20 kopek, ansåg han för en tillåtlig och fullkomligt laglig handel; men att emottaga om också endast en skilling, utan att gifva något i stället, tyckte han vara både synd och skam. Med majestätisk min svarade han derför fursten: — Jag är fattig, det är sannt, Ers Höghet, men jag är ingen tiggare. Jag begär ingenting af er, utan bjuder endast ut mitt arbete. Tycker ni om det, så köper ni det, hvarom icke, så vill jag icke truga det på er. ) Ryska Stats-hierarkien har, som man vet, 14 rangklasser, hvilka innefatta alla militära och civila embetsmän, från fältmarskalken till underlöjtnanten, från kanslern till kanslisten. Likasom i många andra länder hvarje ordentlig menniska måste hafva en titel, så måste man i Ryssland tillhöra någon af nämnda klasser — hvad som står under dem tillhör misera lUplebs.