ra sullblodshästen, som herr E. .. der rider på; den måste jag göra ett anbud uppå. Madame Ballard slutade af detta svar, att hennes man icke var synnerligen benägen att utgifva penningar för bordstudsare och på hemvägen talade hon derföre icke mera härom. Emellertid var herr Ballard alltför nyligen gift och en alltför öm äkta make för att icke uppfylla sin frus hvarje önskan, och sedan han väl ledsagat henne hem vände han tillbaka till urmakaren och köpte uret, utan att pruta, ropade på en komissionär, som hade sin plats i närheten, gaf denne ett visitkort och sade till honom: ÅBär denna bordstudsare, enligt den adress som finnes på kortet, men begär inga drickespenningar; här har ni tjugu sous för besväret. Derpå lemnar hr Ballard boden och går till sina förrättningar. Kommissionären gaf sig nu att studera på det honom lemnade adress-kortet, och efter litet besvär — ty bokliga konster voro just icke hans sak — stafvade han sig fram till följande: Mademoiselle Leonide Bichet, Sömmerska, Rekommenderar sig med alla slags sömnader ester nyaste moder. Place Laborde, N:o 6, sjerde väningen. Kommissionären begitver sig alltså på vägen; han går upp i huset, klappar på dörren, och en rätt vacker ung flicka, blondine, och med stora blå ögon öppnar den för honom. — ÅHar jag nöjet att tala med mamsell Leonide Bichet ? — Äa, det är jag. . Då han fått detta besked gör han inga vidare omständigheter, utan sätter uret på ett bord, hvars enda prydnad var ett sprucket vattenglas med en bukett af vissna viol-blomster. — UHvad vill det säga? frågade den vackra symamsellen. — Ni är ju mamsell Bichet? återtog kommissionären, som till ytterligare säkerhet ännu en gång eftersåg adressen på kortet. — Ja, visst är jag det, men — — — — ia, jag går på befallning; bry er ej derom; jag har redan fått betalt. — Men jag har icke köpt något ur, sade Leonide med ständigt tilltagande förundran. — Derföre får ni ett till skänks, ser ni; unga slickor få så många saker oförväntadt till skänks! och derpå gick han sin väg. Det första Leonide nu hade att göra då hon blifvit ensam, var att beundra bordstudsaren. Hvad den är vacker — sade hon — hvad det är roligt att se visarne flytta sig och att om natten, då man vaknar, höra den slå, så att man på pricken kan veta hur länge man ännu får ligga. Men från hvem kan den komma? Ah, nu vet jag det — ropade hon slutligen, och slog i glädjen händerna samman — iden är hitsänd af Eugene! Eugdåne var en ung man, som blifvit dödligt kär i henne och som hon icke hade något emot. Han var anställd hos en urmakare, och just hos densamme, som hade sålt det omtalade uret till hr Ballard, och Leonide mottog gerna någon uppmärksamhet af en ung, hygglig karl, som stundom talade om bröllop. Det var ingenting otroligt deri, att Eugene, som ständigt var omgifven af ur, omsider hade kunnat förmå att köpa ett sådant, och nu sändt detsamma såsom en början till utstyrseln. Denna tanka lugnade henne derföre och gjorde att hon fann uret ännu hundrade gånger vackrare. Något sednare fram på dagen gick madame Ballard ut, för att besöka sin sy-mamsell och tala med henne om ett och annat, och då hon åter passerade bulevarden S:t Dånis, gick hon litet nyfiken till urmakarens fönster för att ånyo beundra den vackra bordstudsaren. Den var redan borta. Icke litet ledsen, ingick hon i boden för att åtminstone få veta om man hade flera af samma slag, och den fiffiige bodbetjenten, som hade ett skarpt öga för sköna ansigten, anmärkte att han erinrade sig hafva sett henne på förmiddagen utanför butiken, med en herre. — Ja, sade hon, det var min man, hr Ballard. — ÅJaså, svarade bodbetjenten, då kan jag berätta frun att eder man köpt det omtalade uret och redan låtit bära bort det, så att då frun kommer hem, det säkert redan besinnes i edra rum. Fru Ballard, smickrad och rörd öfver sin hr mans ömhet, skyndade nu att komma till sin symamsell, för att så mycket snarare kunna komma hem och se det vackra uret i sin boudoir. Hon ilar till Place Laborde, N:r 6, klappar på hos sin sömmerska, mamsell Leonide Bichet, och det första hon ser, då hon der inträder genom dörren, är — bordstudsaren. — Jag trodde icke, tänkte hon något förargad, datt den saconer var så simpel, att den kunde finnas hos sy-mamseller. — -Ni ser, min fru, på mitt ur! — sade Leonide med stolthet — är det ej bra vackert. Jag har just nu sått det i present. — Huru, i present? — och af hvem 2 — Af min älskare. Madame Ballard blef både röd och blek; hon var nära att brusa opp, men tvingade sig och, kastande en föraktlig blick på den unga flickan, sade hon: — Det är godt, mamsell! Det är nog, mer än nog, jag vet mer än nog. Var god sänd mig tillbaka mitt sidentyg, som min kammarpiga lemnade er i går. — Men min Gud! — asbröt henne Leonide — frun kom ju för att låta mig taga mått till mantillen. — Ni är så god att sända sidentyget hem till mig, n3 hulavard oaCCUUALr.A. egar jan Am