Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1853, sida 2

— Ja, jag känner igen dem. — Det var den enda bukett jag band. — Hon tillade långsamt, mera för sig sjelf: och den skulle falla i edra händer, Falk? Backlund, som nu återhemtat sitt rätta väsen, inföll: i Ni påminner er kanske, min fröken, att jag lofvat att jag skulle kasta mig till den okända gifvarinnans fötter — d. v. s. att jag skulle säga att jag ville göra det — och bedja henne afgöra mellan mig och Falken. Nåväl, jag måste lösa detta löfte, ehuru jag har föga hopp att se det utfalla efter min önskan, hvilket dock nu skulle vara mig dyrbarare än jag någonsin kunnat ana. Jag ber er: afgör mellan mig och Falk; men var viss på att huru ni beslutar, så skall dock både ni och han i den lättsinnige, men ärlige Backlund alltid hafva en vän, hvilken, om det gäller, skall ensam storma sjelfva Aggerhus för er räkning! Julia syntes tveka; slutligen tog hon blomsterbuketten ur Falks hand, som dervid sjönk ned till hans sida, under det en dödsblekhet drog sig öfver hans ansigte, och räckte den till Backlund, med dessa ord: (Forts.) Ao etnätamttttttttttmmt—— AA TV RER