Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1853, sida 2

(nsändt.) Replik. Under rubriken Usel litteratur har Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-tidning en insänd artikel, innehållande en omotiverad förkastelsedom öfver en liten populär astronomisk skrift af J. W. Schmitz i Cöln. H. o. S. tidningens redaktion har derunder reserverat sig. För vår del skulle vi så mycket heldre förena oss med redaktionen i detta reserverandet, då vi funnit det omtalade arbetet af Schmitz vara värdt uppmärksamhet, om också ensidigheter deri kunna skönjas. Det är sannt, att inga mathematiska kalkyler i arbetet förekomma, men deraf har man icke rätt alt förklara förf. sakna detta högst vigtiga medel för astronomiens vetenskap. Men Schmitz säger, att man räknat för mycket, och derunder förgätit att på astronomien, i behörigt mått, tillämpa äfven andra vetenskaper. Ett väsendtligt misstag förekommer oss äfvenledes vara begånget af insändaren, då han yttrar att Schmitz, i stället för Newtons attraktions-lära antager Cartesii hvirflar. Smitz är en fiende till attraktions-läran, det är sannt, men han påstår att äfven Newton var det, och till bevis derpå yttrar han: Es mag hier genögen, die Worte zu erwähnen, mit welchen Newton den Gedanken einer solchen Lehre (Attraktionslehre) abgelehnt hat. Ich kann nicht glauben, schrieb er an Brentley (sid. 14 Bibliotheque Britannique) dass je ein Mensch, von nur gewöhnlicher Fähigkeit öber physische Gegenstände nachzudenken, die Ungereimtheit einer der Materie einwohnender Anziehungskraft, mittelst welcher ein Körper auf einen andern virken könne, ohne ein Verbindungsmittel, welches die gegenseitige Kraft und Wirkung von den Einen auf den Andern fortpflanzt, annehmen könne. Schmitz åsigter torde i flera fall icke vara att förkasta. Han finner orimligt att man antager både en attraherande, och vid tillfälle af behof äfven en repellerande kraft. Slutligen behöfver man t. ex. för solen antaga en ny kraft för hvarje rörelse. Deremot påstår han, att antagandet af en allmän kringgående rörelse i verldsluften utan undantag förklarar alla himlakropparnas rörelser. Han tillägger att, om verldsluften icke determinerar rörelsen, måste den göra motstånd emot alla himlakropparnas rörelser. Hvilket motsånd då mot kroppar, som röra sig med en hastighet af t. ex. 91,138 fot i sekunden! (såsom jordens rörelsehastighet är.) Borde icke en aftagande hastighet i rörelsen hos himlakropparne vara en omedelbar följd af ett motstånd. vore än ämnet som föranledde detsamma aldrig så tunnt? Det är svårt att svara nej på en sådan fråga; och det synes vara för mycket vågadt att, emot den som fram