Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1853, sida 2

— — — blick, under det blickarne svärmiskt lystades mot håjden, singrarne sväsva öfver tangenterna, anslog derpå några enkla ackorder och började sjunga: O svara: hvad är du väl, Du känsla af fruktan och hopp, Som stormar igenom min själ Och fyller med oro den opp? Säg är du en längtan — hvad till? Eller är du ett minne — från hvad? O svara, ty känna jag vill, Ditt urhem, din dolda stad! Var tyst, var stilla min själ! Mitt hjerta böj ödmjukt dig ner! En gång faller förlåten väl Och förklaringens Thabor du ser! Julia tystnade. Falk kunde ej återhålla sig längre, utan utropade: — Ack, sjung om detta ännu en gång, goda fröken Julia! Julia vände sig om, nickade småleende åt Falk och sade: — Jaså, ni har smugit er hit! — Gerna! Hon sjöng ännu en gång, men Falk tyckte att rösten darrade vid mellanstroferna. Tan