Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1853, sida 2

——————ä — —— —————7— vackra, behagliga rörelser, de plastiska ställningar och den uttrycksfulla, talande pantomim, med hvilken dessa unga, packra jungfrur framtradde; då han följde det vexlande uttrycket i deras blickar och mimik, än trotsande och stolt, än hängifvet och bedjande — då insåg han för första gången, att dansen var en skön konst. Han förstod till och med möjligheten af att dansen i vissa länder kunnat höra till gudstjensten. Halft drömmande gick Falk ifrån theatern, sedan allt var slut, och begaf sig hem. Han gick långsamt upp för trappan och ämnade begifva sig till sitt rum, då han plötsligt stannade. Han tyckte sig höra några musiktoner ifrån salongen; han lyssnade. Det var verkligen så. En vacker, klangfull fruntimmersröst sjöng, såsom det tycktes, en sydländsk romans. Det kunde ej vara någon annan än Julia. Falk öppnade dörren, smög sig tyst som en ande in i salongen — det var verkligen hon! — Han satte sig vid de öppnade dörrarne till balkongen, så att han kunde få betrakta Julias vackra, då och då af de sväfvande lockarne dolda profil. Vare sig att Julia märkte hans inträde eller ej — (vi våga ej säga hvilketdera, utan bedja våra benägna lärarinnor godhetsfullt yttra hvad de tro i detta sall) — men hon satt stilla; lät några ögon