Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1853, sida 1

— —— ——————————— Det ena selet alstrar det andra och det synes som om då menniskorna ville hjelpa Gud, så lemnar Han, kärlekens sader, dem i sitt vackra uppsåt alldeles utan sin hjelp. Också tyckes man ej anse den tillräcklig, när man i Guds stad och ställe sätter sig till doms öfver samvetet, som Han allena ser och känner, belönar eller straffar — och detta är kanske orsaken hvarför det går så eländigt. De visaste, till och med en stadsfiskal, som emellanåt å Guds vägnar gör beslag på irrlärare och emellanåt å skräddare-embetets vägnar gör beslag å färdigsydda kläder, är, oaktadt sin allestädesnärvaro, dock — blott en menniska. Det är vidunderligt att man ännu ett tusen åtta hundrade och femtio år efter Christus tror sig kunna med fiskaler och åtal, förföljelse och straff beskydda Hans Gudomliga lära — som predikar försoning. Der finnes ej en bokstaf i hela Biblen som antyder menniskans rättighet att med verldslig arm blanda sig i trosmål — det andligt är måste andligen dömas. Christus sade sjelf: Förlät dem fader: de veta ej hvad de göra — men vi, hans så kallade efterföljare, bry oss icke om hvad Han, den Gudomlige Stiftaren, sjelf bad och lärde — vi förlåta icke den missledde eller dåren — utan Strassa honom. När sade väl Frälsaren: Förfölj, döda, landsförvis eller pliktsall dem som ej tro på mig? — det sade han aldrig, liksom det ligger tydligen i Hans ord: Mitt rike är ej af denna verlden, att Han aldrig åsyftat att bli hulpen af verldsliga stadganden. Hvarför straffas nu Pettersson? Har han derigenom rubbat någon tro, har han dermed ens kunnat skada religionen hos någon, som eger den? Hvem skadar han? ingen. Eller är det Stockholms hamnbusar, hvars djupa religiositet, hvars fromma barnsliga tro, hvars kärleksrika sinnen, man ej vill se grumlade? I sanning då man ser den arma Pettersson, som är så sjuk att han ej kan åka, till fots nödgas ge sig ut i främmande land för att bettla sig fram, så kunde vi bedja honom ta en påse med sig för vår räkning, för att tigga i hopen smula Christligt sinne åt vår utfattiga lag — någon skärf af trosfrihet — med ett ord litet mera hjerta, mera tro, mera kärlek, för att ingjuta i den stela döda bokstafsformen — snart det enda vi ega qvar från den tid, då Svenskarne för ljusets och sanningens seger kämpade derute i de främmande landen. Kautokeinosaken är ett annat ämne, som dock nära hänger ihop med den döda formen. När desse brottslingar, som ville för Guds äras skull, sedan de mördat och brännt, bortföra köpmannagodset, komma till doms, skall man ursäkta dem med att de varit förvillade. Det må vara, men så sörvillad får man ej bli utan att hafva aftjenat hufvudet. Man skall då säga: de äro förledda. Men man undersöker försigtigtvis icke hvilka de voro, som first förvillade dem, lika litet som man vill undersöka när en legitim furste börjat en revolution. Folket strassas; men fursten får behålla sina gods.