Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1853, sida 1

—? stängd, sörborgad skönhet här i staden, men jag har redan gifvit saken förlorad. — Men hvad ser jag? klockan är öfver 12. Nu måste vi gå. Sista glaset med dig, hedersbror. Tack för detta trefliga återseende! Vi råkas väl ännu en gång, hoppas jag? — Omöjligt få ni gå ännu, mina herrar. Ni måste tillåta att jag presenterar er för min hustru, som helt säkert längtar att få se er. Backlund steg i största hast upp från bordet, fattade sin mössa och svarade: — Nej icke denna gång. Lägg mig till din älskvärda hustrus fötter och säg henne tusen vackra saker å mina vägnar, men nu kunna vi ej dröja längre. Ingenting förmådde återhålla Backlund. De båda vännerna togo afsked, men Falk kunde ej undgå att anmärka ett visst, tvetydigt leende på deras värd norrmannens läppar, då han bad Backlund nödvändigt komma åter, för att göra hans hustrus bekantskap. Förhållandet var, att då dörren blifvit stängd och de båda svenskarne voro nere i trappan, ropade vår ännu obekante frukostvärd, som var ingen annan än grossören Hans Bärndorf, på sin kusin, Jens, som dervid kom ut ifrån det inre rummet, det der hemlighetsfulla kabinettet, hvarom vi talat, och utropade, nära nog kiknande af skratt: