Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 1

Än ni sjelf? Jag går in i det här rummet och sätter mig och ritar. Det är ej den första natt jag tillbragt på sådant sätt? Nej, för Guds skull, låt mig få bo der inne? Jag kan sitta på en stol öfver natten. Med detta ord tog hon ena ljuset och ilade in i mitt arbetsrum. Full af förundran, med ett af nyfikenhet och glädje blandadt leende, stadnade hon med ljuset i handen och såg sig omkring på alla hufvuden och figurer, som voro uppsatta kring väggarne. Plötsligt, liksom träffad af åskan, springer hon fram, sjunker ned på sina knän nära den ena väggen, och utropar: Min mor! Orden voro knappt komna öfver hennes läppar förrän hon afsvimmade i mina armar. Sedan jag stilla lagt henne på soffan, och afbidade att den häftiga krisen skulle gå öfver, såg jag efter hvad det varit, som kunnat förorsaka detta utrop. Det fanns på denna vägg ingen qvinnofigur, mer än den gamla eskissen af den der qvinnan vid vägen mellan Guldsmedshyttan och Linde, som jag för några år sedan ur minnet tecknat. Min Gud! tänkte jag, kanske är hon den der flickan med de nedslagna ögonen, som utgjorde gruppens andra figur.