Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 1

— OÖO Å va. 2 — Om landtverkare-Ässoriationer. ) Hvem känner icke den svåra belägenhet, uti hvilken i synnerhet den mindre bemedlade handtverkaren dväljes? Hvem kan dölja för sig att den arbetande klassens, genom den nyare: industriella utvecklingen, vållade trångmål, alltmer ökar stockningen inom alla handtverk, och möjligen framkallar en olycklig brytning, hvars utsträckning och följder äro oberäkneliga? Men hvarifrån taga hjelp? Med ideer och planer, utgångna från studerkammaren, är föga bevändt. Många sådana låta vid uppläsandet ganska vackert, men när man vill verkliggöra dem, märker man snart att de antingen icke kunna utföras, eller ock utgöra blott nödfallsmedel för ögonblicket. Förändringarne böra vara sådana att de medföra en verklig och varaktig nytta, om ock denna möjligen blefve mindre, än den som förespeglas i de vackra theorierna. Den sociala frågans lösning erfordrar först och främst dess praktiska uppfattning af alla samhällsmedlemmar. Hvar och en måste sjelf lägga hand vid verket och, öfvergifvande sin sjelfviskhet, vara sin egen räddare, samt icke förlita sig på andra, eller vänta tills det faller den ena eller andra in att räcka en half hjelp. Nej, icke ens förlita sig på staten, ehuru den både borde och kunde gynna sociala förbättringar. Den snöpliga utgången af experimentet med nationalverkstäderna i Frankrike visar statens obehörighet att ordna och styra industrien, då deremot resultaterna af de flerestädes mellan handtverkare ingångna associationer, (föreningar till bolag,) utgöra öfvertygande bevis på att handtverkarne sjelfva äga den bästa förmågan att ordna sina angelägenheter. Sådana associationer hafva till ändamål att mot de i enskiltas händer hopade kapitaler, samla andra, på det de förra icke må så godt som tillintetgöra de arbetande klasserna. Framför allt afse de att lätta handtverksarbetarnes fria täflan med kapitalet, och att möjliggöra ett för honom sjelf lönande arbete. Associationernas mål bör häraf lätt kunna uppfattas, och deras resultater höra icke till en aflägsen framtid, utan visa sig både såsom nära och säkra. Den industriella associationens fält är hos oss icke ens uppröjdt, ännu mindre odladt, och banan å detsamma för solidaritets(eller gemensam-ansvarighets-) principens tillämpande, ännu icke bruten. Denna bana leder så småningom till arbetets fördelning, hvilken tyvärr af många ännu misssörstås. Ett vackrare, mera broderligt förhållande låter väl knappast tänka sig än om t. ex. ett antal arbetare arbeta på en verkstad, bo uti ett hus, äta vid ett bord, gemensamt hålla ett varulager, eller en försäljningslokal, o. s. v. Hvilken betydlig besparing skulle icke derigenom uppkomma, och huru lönades icke arbetarnes verksamhet? Men till en sådan gemensamhetslefnad sakna tyvärr ännu många af vära handtverkare tillräckliga insigter och en erforderlig allmän bildning, men hufvudsakligen den fördragsamhetsanda, som väl endast småningom men säkert kan göras rådande ibland dem, derigenom att de omedelbart deltaga i associationens angelägenheter, ty de få då ett ) Denna uppsats, som blifvit redaktionen benäget meddelad, är hemtad ur ett ännu otryckt arbete af hr J. Åstrand. Såväl det ämne den behandlar och de upplysningar derom, som här lemnas, hafva synts oss böra vara för många af våra läsare utaf intresse, ooh möjligen äfven af praktisk nytta för dem, som vilja tänka på saken och göra sig densamma till godo. FIT