Förenklingen af hemmans-räntorna och Kammar-kollegii derom afgifna utlätande. Frågan om skatteförenklingen har sedan mer än hundrade år utgjort föremål för olika åsigters strider, såväl inom statsmakternas områden, som uti tryckta afhandlingar och tidningsuppsatser. Dess vigt för två stora motsatta intressen, nemligen räntetagarnes (hufvudsakligen löntagare) och räntegifvarnes (kronooch kronoskatte-jordens innehafvare), är af denna långvariga strid tillräckligt bevisad. Nödvändigheten att lösa en fråga, af denna missnöje och söndring förorsakande natur, synes således äfven bordt vara insedd och erkänd; men likväl har dertill erfordrats mycken tid och arbete, och ännu ser det ut, som skulle striden icke så snart blifva bilagd. Orsakerna härtill torde kunna sökas i några förhållanden, som stå i nära samband med vissa, äfven i andra afseenden menliga institutioner hos oss. Så t. ex. spelade länge vårt föränderliga och orediga myntväsende en afgörande röl, i fråga om persedel-räntornas förvandling i penningar. Knappast hade nemligen Carl XI:s omständliga indelning af dessa räntor hunnit visa sin öfverdrifna inveckling och de svårigheter den medförde, såväl för de skattdragande, som för kronans uppbördsoch redogörelseverk, samt de vexationer af flera slag, hvartill den öppnade nya vägar, förrän man började underkänna ränte-systemet; och under Carl XII:s tid påbjöds redan persedel-räntors lösning med penningar. Men den myntförbistring, som då uppstod, vållade sådana missförhållanden, att verkställigheten strax uteblef. Som derefter ända till den år 1830 beslutade realisationen af bankosedlarne, (med undantag af en kort period mellan 1776—1790), vårt penningväsende varit i ständig oordning, kunde, oaktadt redan för hundra år sedan konung och ständer voro enige om natura-prestationernas olämplighet, beslut om deras förvandling i stän