Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1852, sida 1

långt, att man pädiktade honom. ett brott, som han skulle hafva begått utrikes och hvarför han hade nödgats resa hem; och hans mörka stunder uttyddes som samvetsqval. Emellertid var det en omständighet, som ännu mera styrkte de tadelsjuka i deras tro, nämnligen hans promenader sent om qvällarna i och utom staden, äfven under mörker, regn, snö och storm, och man kunde icke begripa hvad de skulle tjena till, helst han började dem sedan han upphört med sin handel. Men sådana vägar som han gick kunna icke döljas länge, det Verkligt goda blir snart bekant, och så äfven här. Hvad var då anledningen till dessa hans sena promenader? hvad kunde föranleda honom, den redan åldrige mannen, att blottställa sig för årstidernas alla omvexlingar? Jo, hans goda hjerta, hans menniskokärlek. Ledsen vid sitt ensliga lif, offrade han sitt öfverflöd åt nödens barn i brist af egna, hvarje nödställd var, på ett eller annat sätt, säker om hans hjelp, så vida nöden ej var en följd af brott eller lättja; var återigen nöden en orsak till brottslighet, så drog han icke så snart sin hand från den olycklige, äfven om han hade en halsstarrig vana vid synden att bekampa. (Forts.) iii... FFT