Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1852, sida 3

JgLAAi P —— —— kände hon ännu mera din svärmande och djupa känsla för henne, än hon kunnat fatta den genom dina talande blickar och ord, då ni sammanträffade med hvarandra; och hennes sista ord till mig voro: Älskar han så som jag, så skall han sakna mig djupt, men om ni märker det, så besvär honom från mig, att låta saknadens smärta förvandla sig till ett ljuft minne, icke till mera; ty jag vill gerna taga den vissheten med mig till mitt fådernesland, att jag här icke gjort någon menniska ondt, äfven mot min vilja. — Omöjligt! — Huru! aktar du hennes lycka så ringa? Var det ej mera allvar med din önskan för hennes sällhet? Uppskattar du din egen ära så lågt? — Nu, min kära Edvard, är jag icke mera rädd att du mördar mig. — Men huru kan jag — —? — Hur du kan! — Skall du drömmande förslösa en tid, som bjuder oss så mycket skönt, så mycken njutning, för ett mål, som ditt eget klara förstånd visar dig vara oupphinneligt?