Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1852, sida 1

AAAHHAA ett bolag i sitt yrke. Kom.-kollegium räsonnerar nemligen så: att om frihet att dilda bolag för utökande af handtverk blefve medgisven åt handtverksarbetare, så skulle detta för dessa underlätta möjligheten att drifva sin rörelse i lika skala och med enahanda fördel, som verkliga handtverkare) att de sednare för förvärfvandet af mästerskap och burskap och drifvande af sin borgerliga rörelse, hafva en mängd utgifter sig ålagde, som här icke skulle blifva fallet — (hvarföre icke? får icke ett fabriksbolag erlägga skatt för sin rörelse; skulle då ej ett handtverksbolag göra detsamma?) att då sökandernes framställning om tillåtelse för handtverksarbetare i allmänhet att bilda s. k. arbetsbolag åsyftade att åt dessa arbeten, utan åtagande af de förbindelser, som åligga egentliga handtverkare — (sökanderne hafva icke velat undandraga sig andra förbindelser än de orimliga, att hvar och en af dem skulle aflägga mästarprof och förvärfva burskap) — bereda hufvudsakligen enahanda förmåner, som dessa sednare (de s. k. egertliga handtverkarne) tillkomma, så skulle beviljandet af en sådan tillåtelse innebära en mot billighet stridande rubbning af grunderna för sabriksoch handtverksförordningens föreskrifter. På dessa och ännu ett par lka lösliga skäl har kom. kollegium hemställt att sökandernes und. ansökning måtte lemnas utan afscende. Så snöpligt har man affärdat en ansökan, som rörer en af vår tids vigtigaste frågor, utan att ens antyda någon förhoppning om en framtida förändring i föreskrifter, hvilkas orimlighet är i ögonen fallande. Eller är det icke orimligt, att ett antal välfrejdade och skickliga arbetare i ett yrke icke skola få slå sig tillsamman och bedrifva sitt yrke i ett bolag, mot erläggande af vederbörliga utskylder för sina personer och sin verkstad, utan att de skola tvingas att söka sig arbete hos en mästare — hvilket de kanske ej kunna få — eller ock sitta en och en för sig och arbeta (ej ens denna sista frihet, som den sednaste näringsförfattningen gaf arbetaren, vilja skråväsendets försvarare unna dem.) Man talar om vårt fria land och älskar att framhålla denna frihet såsom motbild mot tillståndet i andra länder — denna frihet gäller dock egentligen blott de förmögnare samhällsklasserna. De fattige, de för sitt dagliga bröd kämpande kroppsarbetarne, deras frihet är ganska kringskuren och det ej blott af förhållandena och tingens nödvändighet, utan äfven af lagarne — hvarpå vi nyss sett ett eklatant exempel. Vi undra då ej på att de hoptals utflytta till länder, der den som redligt går sin bana fram icke behöfver frukta att vid hvarje steg stöta emot småaktiga föreskrifter och deras utöfvare, och der han kan motse morgondagen utan alltför stora bekymmer. — Rätt illa är det emellertid, att just den sak, som för arbetarnes moraliska förädling, för förbättring i deras ekonomiska ställning, för väckelse och kraft åt deras strafvanden, är så vigtig, som den fria arbetsföreningen, — just denna skall hos oss vara förbjuden, i st. f. att den borde så mycket som möjligt understödjas. Emellertid har den Stockholmska skrädderiassociationen visat huru man i detta fall kan kringgå författningarne, hvilket kom. koll. alltför väl kände, då det afgaf sitt lösliga utlåtande. Vi skola framdeles förskaffa oss närmare upplysningar om nämnde associations ställning och framgång. Det vore en glädje, om den utvecklade sig så att den kunde blifva ett vackert föredöme för andra. ) Kollegium anser således gesäller i ett yrke icke vara verkliga handtyverkare. pr RR F