Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1852, sida 1

— ———— sinnets demon snärjer dig helt och hållet i sina nät; för flyktiga nöjen försummar du att öfva dig i ett yrke, som skulle försäkra din framtid, och, förlåt mig det, glömmer ej sällan din gamle far. Jag är som jag nyss sade gaumal, med måhända gamla fördomar. Jag kan icke förlika mig med äktenskap emellan individer af olika nationer: olika språk, slägtförhållanden och seder alstra ofta ledsamheter och någon gång stora olyckor inom sådana förbindelser. Jag vill se dig lycklig, men kan jag upptäcka någon anledning till en möjlig olycka, så räkna icke på mitt bifall. — Men min far, du känner ju icke Mary Mac-Donald, hon är en ängel. — Det är mycket möjligt. Jag känner henne välicke, men jag står fast vid hvad jag nyss sade, och hvad ängeln beträffar, så målas hon naturligtvis så skön som möjligt af ditt hjerta. Sök derför att kufva din böjelse. Ni ha ju så litet varit i sällskap med hvarandra, att det ej bör blifva svårt. Har du redan glömt alla dina öfriga änglar? Finns det nu ingen mer ibland dem, vid hvars bröst du vill hvila ut från hjertats ströfverier och glömma de öfriga? — Ack min far! hvad äro väl alla dessa i jämnförelse med Mary! s — Hör då ett förnuftigt ord! Om några veckor har troligen mycket förändrat sig. — O aldrig! Aldrig, sade Edvard, och det tycktes verkligen, som om han talat sannt, ty veckor förslöto, månader gingo, och ännu var hans kärlek lika stark. (Fortsättn.) AAAA Akek —