Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1852, sida 1

Ovillkorligt lydde han denna tysta bön, ehuru han vanligtvis sedermera harmades på sig sjelf derötver. Hvad som mest förtröt honom var likväl, att Mary aldrig dansade; de stränga religionsbegrepp, hvari hon var uppfostrad, förbjödo henne detta nöje, som hon inom sig älskade med passion; derigenom förlorade han äfven många tillfällen att gifva sina känslor luft, ty af grannlagenhet för hennes rykte ville han icke alltför ofta nalkas henne, och derigenom gifva lastarenom rum. Men genom denna återhållsamhet stegrades hans passion till högsta grad. Ett halft år, hvarunder de båda älskande sågo hvarandra på åtskilliga ställen, tärdes han af sin hästiga låga. Under dagens arbete, i nattens hvila var hon föremålet för hans tankar och drömmar. Om dagen uppgjordes ritningen till hans lyckas luftslott och om natten stod det redan färdigt i hänförande prakt, för att åter ramla vid uppvaknandet. Både kropp och själ ledo häraf, och slutligen beslöt han att tala med sin sar om sin kärlek. En afton, då han satt ensam med honom, framkastade han några ord om den känsla han hyste för Mary, i hopp att fadren, som mera än en gång gifvit honom sin önskan tillkänna att hafva en sonhustru, lätt skulle gifva sitt samtycke och gilla hans val; men huru bestört blef han ej, då fadren svarade: — Min kära Edvard! har du noga betänkt hvad -du begär af mig? Det är sannt, jag har låtit dig förstå min önskan att se dig gift, och det af två orsaker; den ena är: att i mitt hus få en älskvärd sonhustru, hvilken, som en vårdande genius skulle sköta det inre departementet, samt både för mig och dig förljufva de dagar, som blifvit åtminstone mig så långa, efter din älskade moders död; det andra skälet är: att fästa dig sjelf mera vid hemmet. Du fladdrar nu som en sSommarsågel från ros till lilja, från lilja till ros; lätt