Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1852, sida 2

man förkunnar mig er förlofning. Jag gratulerar er, ty ni kan ej bli annat an lycklig. — Kors, i hvilken ton, ni framsäger den gratulationen. Den låter nästan som ett epigramm. — Ni misstar er om min mening ... en man, som ni anser värdig er kärlek, tar jag för gifvet, är begåfvad med de utmärktaste själsegenskaper, den varmaste känsla .. — Ack min Gud — utbrast Clementine skrattande — ni tror då att jag älskar den der narren, att jag finner någon själ i hans sadda konversation. Nej, mina föräldrar ha sagt mig: se här din fästman ... och jag skall för deras skull visa honom artighet några veckor, till dess han tråkat ut mig, men sedan ger jag honom korgen. En tyngd föll från Hjalmars hjerta. Han ansåg sig nu öfvertygad, att Clementine älskade honom. Det var påtagligen för hans skull, hon tänkte slå upp det förmånliga partiet. Ack, så sjelfvisk den är, kärlekens logik! — Ja — sade han med glädtigare ton — er fästman ser bra fadd ut. Jag vet ej, hur han vågade lyfta sina ögon till er. Om han friat till Margretha, det hade kunnat vara parti egal. — Såå nu vill ni göra mig svartsjuk på gamla Margretha.